Skip to main content

Nåden att hamna rätt

"Jag hade passerat femtio med god marginal, skrivit mer än tio böcker, hunnit vara församlingspastor i trettio år, fått tre barn och förlorat två av dem, sörjt och lärt mig leva med saknad innan jag insåg att själva poängen med att vara människa är att hitta sin plats. Den plats som nästan kan finnas var som helst i världen, men som gör att drömmar gradvis uppfylls, mening skapas och känslan av att finnas till för någon annan infinner sig." Så skriver Tomas Sjödin.

Hur hittar man sin plats? Hur vet man att man hamnat rätt? För min del funderar jag fortfarande ibland om jag hamnat rätt. Och den tanken är på nåt sätt ändå frisk känner jag, att fortfarande fundera på - är det det här jag ska göra? Att se möjligheterna omkring mig, välja det som känns mest rätt just nu. Men han har rätt, Tomas. Jag tänker alltmer sällan på huruvida jag hamnat rätt.

Jag har som Tomas också hunnit med mycket, skrivit 3 böcker, varav en är utgiven på engelska, jobbat ett helt arbetsliv - och de sista 20 åren inom det område - vård och omsorg - som kom att betyda så mycket för mig. Jag har fött två underbara barn, varav det enda gett mig både sorg och tillkortakommanden och mycket oro - men också senare visat mig vägen mot tålamod och att livet kan vara bra och lyckligt även om man som han inte har ett klart förstånd. Mitt andra barn har jag glädjen att gå bredvid som en medvandrare och vi förstår varandra till fullo i varje stund. Det är fullständig lycka. Jag har också sörjt min mamma som dog alltför tidigt, men lärde mig att leva utan henne genom åren. Hon hann ändå vara en så god förebild för mig att hon finns med mej i mycket av det jag idag gör.

Och nog har jag funnit min plats, jag också. Poängen med att vara människa är att hitta sin plats skriver Tomas. Ja, jag känner mig hemma i mitt fridfulla hus. Jag trivs med att skriva och måla, jag har en harmonisk ateljé där jag kan skapa mina verk och även leka. Och framför allt har jag en sådan kärleksfull familj runt mig - och kärleksfulla vänner. Igår ringde min dotterdotter, 11 år. I slutet av samtalet sa hon: Jag älskar dej mormor. Och efter bara ett ögonblick tillade hon - Oändligt.

Jag är tacksam. Jag är där jag ska vara. Varma kramar till er alla därute. Var rädda om er! Kram/Maud

 

  • Träffar: 6266