Så här är det alltid då jag ska börja skriva. Jag har gått omkring två dagar nu. Städat och städat. Och satt nya ljus i stakarna. Fixat med mat och städat lite mer. Tvättat också. Tänker att snart ska jag börja skriva på min nya bok. Jag har skrivit säkert närmare hundra postit-lappar. Gröna. De ligger på mitt bord och har börjat bilda ett flöde. Men ändå har jag inte kommit igång med skrivandet. Jag tänker och jag skjuter upp. Men så kom jag att tänka på att det är länge sen jag skrev något större projekt. Jag kom att tänka på att det är faktiskt 10 år. Och då såg jag en bild för mitt inre öga. En gammal kran som sitter ute på en vägg. När jag försöker vrida på kranen, sitter den som berg. Inget hjälper. Kanske måste jag till slut hämta en rejäl tång - och så får jag till slut vredet att röra sig. Rören hostar och skriker. De hostar ännu mer, och så kommer en skvätt rostvatten. Och mer hostande och mer rostvatten, hela rörsystemet skakar. Och efter långt om länge kanske det börjar droppa, lite renare vatten. Men bara några droppar. Sen är det stopp igen. Och så där håller det på.

Och när jag tänkte så, blev jag så varm på insidan. Jag ville klappa mig själv lite snällt och trösta mig och tala om att det är okej att vara ringrostig. Det är okej att låta timmarna och dagarna gå. Låta rosten rinna och hostandet pågå. Det är helt okej. Jag är helt okej. Jag måste inte klara av att hoppa på tåget omedelbart. Jag har inte tränat på länge. Det är som min dotter sa då jag klagade på min oförmåga att komma till skott: Tänk om en gymnast slutade träna, och så 10 år senare skulle hon klara av dom romerska ringarna som ingenting... Nä, det är ju sant.

Å vad vi kräver av oss själva!!! Eller är det bara jag?

Men det roliga är, att medan jag idag har städat skrivbordet och sorterat bort en massa gamla papper och torkat damm och snyggat till - så dök det upp ett kort. Ett grönt kort - och på det står det:

Så plötsligt kommer det, det rätta ögonblicket!

Ammä - äre inte fantastiskt hörrni?! Där fick jag en liten påminnelse om att tiden verkar för mig. Plötsligt kommer det rätta ögonblicket att komma, det där ögonblicket då jag faktiskt hittar ord. Jag har varit med om det här förr, det påminns jag om nu. Det är inte skrivkramp det här, det är nåt slags process i det här kringelkrokandet inför starten.

Mhm. Snart. Men kanske inte idag. För nu klappar jag mig på axeln och är nöjd med den här dagen. Jag har tänkt, jag har skrivit ner några tankar på postit-lappar. Gröna. De ligger på mitt bord. De har börjat bilda ett flöde. Det är gott så. Jag tränar på att vara nöjd med det jag åstadkommer. Och jag har ju faktiskt ingen deadline och ingen panik. Kram på mej.

Och kram på dej, och kom ihåg - kräv inte så mycket av dej själv. Tänk på kranen. Ibland är det rost. Ibland behöver rosten rinna färdigt innan de klara dropparna kommer. Hjärta och värme till tusen skickar jag till dej nu - kram Maud