Jag har valt att tro

God morgon, denna fina trettondag. Idag var det som de tre vise männen nådde fram till Jesusbarnet i stallet, efter att troget ha följt stjärnan. Vilken fin berättelse, att kunna tro så innerligt att man följer sin stjärna troget, tills man når fram. Tro innebär ju att inte veta säkert, men att välja att tro, all osäkerhet till trots.

Själv har jag en gudstro, en barnatro som jag aldrig övergivit, trots många tvivel och förnuftsskäl som naggat min tro i kanten genom åren. När jag var liten var gud en farbror som bodde i himlen och som bestämde allt, och som såg allt. Det skrämde mig, jag var rädd för farbror Gud med sitt vita skägg och sin blick som såg genom väggar och märg och ben. Inget undgick gud, inte en svordom, inte en målad lillfingernagel. För när jag var liten var det mycket som var synd. Jag lärde mig att nagellack var synd, att locka håret var synd, att bära långbyxor var synd, dans och bio var inte att tänka på. "GUD SER DIG". Det var negativt, otäckt, straffande.

Så gick åren och med åren kom tvivel och andra tankar. Min gud transformerades. Jag till och med tvivlade på guds existens. Men utan gud kändes det ändå väldigt tomt, och i stunder av ångest och svårigheter var det svårt att leva utan att känna att det kunde finnas en frälsarkrans, en tro på något större att hålla i handen. Så jag valde att tro. Jag tror på gud, som en kraft större än mig själv. Den kraften kan jag inte beskriva. Den finns i mig, men även utanför och i oss alla. Men att beskriva den - att måla upp en bild av den större kraften - det är för mig omöjligt. Den kraften har ingen mänsklig gestalt och med den mänskliga, begränsade fantasi jag har, kan jag inte hitta en form att beskriva. Och inte behövs det heller. Kraften är ljus och styrka.

Jag väljer också att tro att det finns en mening i livet, att jag har en särskild stjärna att följa. Och att det finns en existens efter livet, hur den nu än kan vara. Jag vet så klart inte säkert, och om det inte finns något efter döden så kommer jag aldrig att få veta det.

Men så här långt kommen i livet, väljer jag att tro. Det är ett av alla val jag gjort. Ett medvetet val att tro på en kraft större än mig själv. Då känns livet hanterbart och bättre än det skulle ha varit utan tron. Och jag följer den stjärna jag ser, och min stjärna är kreativitet, skrivande, målande och att sträva efter att vara så kärleksfull och samtidigt ärlig och sann, som jag kan vara.

Jag önskar oss alla frid och ro i alla våra livsval. KRAMAR från mig/Maud