Hur lätt är det att vara kärleksfull?

God morgon igen! Idag läste jag i min morgontext om att vara kärleksfull, om att låta allt flöda - kärlek, talang, pengar och vad mer det kan handla om. Men hur lätt är det egentligen att vara kärleksfull? Den där dagen när man får skäll helt oförskyllt kanske, när ingen hör av sig och man känner sig ensam, när man är uttröttad och bara vill att nån ska komma och hålla om en, när man själv behöver kärlek - hur lätt är det då? Att fortsätta ge? Nä - det är inte alltid lätt, men det är rätt i alla fall. Jag håller fullständigt med den som skrev det där stycket i min bok. Att vara kärleksfull handlar säkert om många saker, men det slog mig att det i mångt och mycket handlar om att vara vuxen och mogen. Att inte behöva "ge igen", fräsa ifrån, skuldbelägga andra - för att må bättre själv. Det är givetvis inte fel att säga ifrån när något känns fel - men det finns många olika sätt att göra det på också. Det går att säga nej, säga ifrån och stå upp för sig själv - med kärleksfullhet och respekt för den andre.

Jag kände en gång en person som nådde sina mål genom att slå näven i bordet. Så kan man givetvis göra. Han blev provocerad av att jag inte slog näven i bordet. Mitt sätt som ledare var i stället att tänka: Vad vill jag uppnå? Vill jag uppnå att min medarbetare i jobbet gör det han/hon ska och sen är jättearg på mig med allt vad det kan innebära i en jobbsituation? Eller vill jag att min medarbetare gör sitt jobb och att vi även i fortsättningen har en bra relation? Vilket är mitt mål i den här frågan?

Ibland kan det absolut vara frestande att i en situation - reagera - och omedelbart agera. Klokare är nog att reagera - tänka - planera - och därefter agera. För då hinner det där med kärleksfullhet ikapp tankarna. Under mina år som chef och ledare på olika jobb, fick jag givetvis uppleva både ris och ros. Sånt är livet. De första åren hade jag jobbiga känslor inför många möten med medarbetare, särskilt då jag visste att det skulle bli ett jobbigt möte, där saker måste sägas som inte skulle bli populära. Eller då en medarbetare bett om ett möte, och jag visste att jag skulle få möta kritik - inte bara mot mig själv kanske - men mot en slitig jobbsituation. Så småningom planade de där känslorna av "gud va jobbigt det här mötet ska bli", "jag gruvar mig"...  Det hände när jag aktivt vände mina egna tankar. I stället tänkte jag inför varje möte: Jag går till det här mötet med kärlek. Jag möter den här människan med kärlek och förståelse.

Det var därmed inte så att vi alltid var överens under mötet, men mitt bemötande blev på topp, jag lyssnade mer, jag tog emot kritiken med ökad förståelse. Inte blev det alltid som medarbetaren ville ha det, men vi kunde mötas som vuxna i förståelse för att en situation skulle lösas - och vi hjälptes åt att tänka. När jag frågade - HUR skulle du vilja ha det i stället? Hur skulle du göra om du var jag? etc - så lade sig oftast den ilska som vederbörande kunde ha haft med sig till mötet. Att ställa konstruktiva frågor är inte fel. Och det handlar aldrig om att överlåta beslut till den andre. Det handlar om kommunikation på en god nivå.

Det här sättet att möta mina medmänniskor har följt med mig i mitt privata liv. Jag har lärt mig den hårda och långa vägen att lyssna mer och att låta min medmänniska ta plats när det behövs. Nej - jag är ingen övermänniska, och jag har inte hybris. Jag tappar också fokus ibland. Men jag bara påminner om att det går att vända tanken, att utvecklas som människa. Att lämna självömkan och rädslor bakom sig. Det är inte lätt - och det tar tid, men det ljusnar allt eftersom och det känns som att jag har löst en av alla de koder som vuxenhet och levande liv bjuder på.

Med kärlek hela denna härliga måndag - kram från Maud