Skip to main content

En av de änglar jag mött och det hon lärde mig

Aldrig glömmer jag Birgitta! Hon gjorde något som jag, då det hände, var mycket förvånad över och även lite besviken och ledsen över.

Vid sekelskiftet ledde jag under några år en nationell verksamhet för RiksFUB (Riksförbundet för Utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna). Verksamheten gick under namnet BUKU (Brukarstyrd Utvärdering och KvalitetsUtveckling). Min uppgift var bland annat att sätta samman team, utbilda teamen och att vid förfrågan från kommuner/organisationer ute i landet skicka ett team till den verksamheten som aktuell kommun/organisation önskade skulle utredas kvalitetsmässigt. Teamen bestod av en anhörig, en brukare och en personalrepresentant - alla med egen erfarenhet av arbete, eller av att ta emot service, inom omsorgsområdet. En person var också teamledare och den som hade ansvar för det som skedde under utredningen på plats, och som också skrev rapport som sedan skulle lämnas till beställaren. Det var lite bakgrund det.

Det var genom arbetet med BUKU som jag träffade Birgitta. Hon var anhörig, en mamma med en vuxen dotter med Downs syndrom. Birgitta var äldre än jag, kanske 25 år äldre. Hon var socionom och hade jobbat bland annat som kurator under många år. Hon var mycket erfaren, klok, vis, otroligt kompetent, fantastiskt kunnig, hade stor social kompetens, var orädd och hade massor av humor. Jag älskade Birgitta. Vi jobbade ihop under säkert 10 år. En dag kom Birgitta till mej och sa att nu ville hon avsäga sig fler uppdrag.

- Nu ska jag vara pensionär, sa hon. Jag ska spela bridge, gå på senioruniversitet och läsa historia, jag ska ägna mig åt svampplockning och trädgård. Och barn och barnbarn.

Jag blev verkligen förskräckt. Jag blev ledsen. Jag ville inte vara utan henne i min verksamhet eller i mitt liv. Jag kämpade emot. Jag tänkte också på vilken tillgång hon var i vårt gemensamma arbete, hur mycket jag alltid kunnat lita på att det blev ett bra jobb gjort då just hon var teamledare. Jag blev förvånad också. Hur kunde hon tänka sig att "bara vara" pensionär? Nåväl, jag fick bita i det sura äpplet för Birgitta hade bestämt sig.

Birgitta var och förblev en stor förebild i mitt liv. Vi höll kontakten en hel del från början, men så småningom blev det mera sporadiskt. MEN - och nu kommer det som jag ville berätta: Hon har betytt enormt mycket för att jag - då jag blev 65 - faktiskt slutade jobba och att jag även något år dessförinnan drog ner på arbetstiden. Hon lärde mig att trots hög kompetens, kapacitet och erfarenhet - har man rätt att tacka nej. Nu räcker det, sa Birgitta.

Jag hade många funderingar inför min pension. Nu - tänkte jag, när jag har som mest erfarenhet och är som mest kunnig - ska jag då sluta med mitt intressanta jobb? Nu när jag har som mest att ge? Men så tänkte jag på Birgitta och insåg att jag skulle göra likadant. Sluta jobba. Gå i pension. Göra roliga saker som jag längtat efter. Måla, skriva, sy. Leka. Prioritera min älskade familj. Ja, jag gjorde som Birgitta. Kunde hon så kunde jag.

Härom dagen ringde Birgitta. Det var länge sen vi talades vid. Hon berättade att hennes älskade dotter hade dött och hon frågade mig om hon fick använda en strof ur en av mina dikter i dödsannonsen. Jag grät. Jag blev så hedrad. Jag passade på att tacka Birgitta för allt det som hon lärde mig och allt hon betydde för mig. Nu ska vi hålla kontakten igen. Tack min vän, tack Birgitta.

Och tack alla änglar jag mött och som lärt mig livskunskap som jag burit med mig vidare i livet. Ni gjorde det lättare att leva.

Ibland - tänker jag - är det svårt att urskilja en ängel. Lärdomen man får kan verka negativ. Men i längden mina vänner, kommer förståelsen för det man egentligen fick lära sig. Det går att tacka nej till jobb trots kompetens och intresse. Det är tillåtet och härligt att leka mer och att uppskatta det enkla livet till fullo. Varm kram och hjärta till just dej från Maud

  • Träffar: 4490