Att leva i tillfrisknande

Hej från mej! Vad menar jag med den där rubriken tro? Att leva i tillfrisknande? Det antyder på nåt sätt att jag är sjuk, och behöver tillfriskna. Och så är det med mej, min sjukdom heter överätande och sockerberoende, och att ha varit insjuknad i styrka - som Tommy Hellsten skriver om, och en massa andra orostillstånd och stresstillstånd som jag dragits med. Att vara insjuknad i styrka, skriver Tommy om, som att man är i ett tillstånd där man sätter en ära i att klara allt själv, att inte be om hjälp, att alltid vilja göra det där lilla extra som får folk att säga "Oooooooo, du kan du!". Och så får vi uppmuntran i vår styrka, och så vill vi fortsätta och göra ännu mer, ännu bättre. Jadå, där har jag varit, men nu behöver jag inte den bekräftelsen längre. Jag kan be om hjälp, jag kan säga nej, jag kan leva mitt mindre liv utan att någon tittar på. Mina dagar kan kännas lite tristare och gråare ibland, men jag kan njuta av mina innehållslösa dagar - och uppskatta dem t o m. Och innehållslösa - det är ju bara utifrån mitt gamla liv då jag var efterfrågad hela tiden. Nu ger jag dem själv innehåll, målar en bild, tar en promenad i höstfärgernas eldar, ringer en god vän.

Stress har jag också funderat mycket på. När jag tycker att jag inte stressar, så kan jag ändå vara i ett tillstånd av spänning. Och i denna värld utan lugna vrår är det inte lätt att fly från oväsen och från rastlöst jäktande. Jag känner också av det, trots min ålder och mina lugna dagar. Jag har lätt att gå upp i varv, min känslighet har ökat.

För att leva i tillfrisknande från stress, styrka, ätstörningar - odlar jag min tacksamhet, ser till att jag får en stund dagligen i ensamhet, mediterar, försöker förenkla, går igenom min almanacka och ser till att den inte blir för full (fast jag älskar att ha mkt att göra), tänker efter innan jag lovar något, lägger in ställtid före och efter allt jag tar på mig, lägger mig tidigt emellanåt, låter telefonen ligga och svarar inte om jag är upptagen  med annat eller äter middag med min man. Jag försöker hålla mig borta från negativitet, vårdar mina vänner så gott jag kan, välkomnar utmaningar, sätter upp mål som jag kan nå, släpper onödiga förväntningar, njuter av skönhet, läser sinnesrobönen då jag blir orolig, tar hand om min själ, håller fast vid mina drömmar - än är ju inte alla sånger sjungna! Jag odlar min kärleksfulla sida, fortsätter att utvecklas och leva med mitt sanna jag. Allt det här låter ju som om jag vore en fantastisk människa som jobbar med mig själv oavbrutet. Nädå, jag är bara en människa, jag blir ledsen, jag blir trött, jag blir dum också ibland. Men jag strävar. Jag vill framåt. Det räcker så bra.

Idag ber jag om hjälp att klara ännu en dag i tillfrisknande, glädje och kärleksfullhet. Det fungerar. Jag är ett levande bevis.

Kramar till dej från mej/Maud