Tvångsmässig överätare

Hej igen! Idag vaknade jag halv 5 och  har inte kunnat somna om. Så irriterande det är att ligga och försöka - även om sängen är skön och täcket varmt och gott och rummet i haldunkel. Jag drar aldrig ner rullgardinerna för jag älskar att se månen och stjärnorna, och på sommaren ser jag soluppgången och solnedgången. Jag störs aldrig av ljuset - det gör mig snarare trygg och på gott humör. Idag tänkte jag skriva lite om tacksamhet. Nån sa till mig härom dagen - "och så ska man ju va så jävla tacksam också för allting!". Jag var tvungen att skratta - det lät så himla kul. Nä man behöver inte alls vara tacksam - det vet ju du också - och ibland kan det kännas som att det verkligen inte finns nånting att vara tacksam över.

Men i raden av åtgärder för att tillfriskna från överätandet, har jag ändå under flera år nu, skrivit en tacksamhetslista. Varje kväll - eller på morgonen, beroende på hur jag väljer. De ingår i mina RUTINER för min dag. Jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg hur jag verkligen h a t a d e rutiner, och  hur jag såg ner på rutinmänniskor tidigare i livet. Och det tror jag det - jag ville ju fortsätta att rebelliskt gå min egen väg och bestämma själv! Idag inser jag att det där var ju en ren egotripp som inte alls gagnade mitt tillfrisknande eller mitt mognande till en vuxen och ansvarstagande människa.

Jag kliver upp. Jag läser mina morgontexter ur två böcker - det är inga långa texter. Jag läser ur "Dagliga reflektioner" (från Overeaters Anonymous) och jag läser dagens text ur Inre Rikedom av Sarah Ban Breathnach.  Just den boken, med en kort text för varje dag, har följt mig länge nu. Jag köpte den i slutet av 90-talet och sen har jag läst dagens text år efter år. Min första bok föll alldeles sönder och gick till slut inte att hantera, och då jag skulle köpa en ny var den slut på förlaget. Men - skam den som ger sig, jag hittade ett ex på Bokbörsen, och så fortsätter jag läsa. Den ger mig så mycket, både praktisk inspiration och mental. Och den är rolig. Lite för amerikansk ibland kanske, men härlig, och jag tar till mej texterna på det sätt som jag själv väljer.

Sen när jag har läst, ringer jag ofta in på ett telefonmöte, ett gruppmöte där jag träffar på fler personer med samma sjukdom som jag. Mötet tar en kvart, precis lagom på morgonen. Vi presenterar oss, jag känner igen många namn och röster, de har blivit mina okända och trygga vänner. Vi avslutar alltid med Sinnesrobönen. Den bön som jag brukar påstå har räddat mitt liv. Åtminstone mitt mentala liv. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Tänk så klokt. Det är ju bara på det viset vi kan leva i frid och ro. Jag kan inte förändra någon annan. Jag kan inte förändra sånt som skett. Men jag kan acceptera och hitta sinnesro när jag gör det. Så fortsätter bönen: Mod att förändra det jag kan. Och vad kan jag förändra? Vad? Vem? Just det - den enda jag kan förändra är mig själv. Det enda jag kan förändra är hur jag regerar, agerar, lever mitt liv. Jag kan ju välja. Och slutligen: Och förstånd att inse skillnaden. Den  här bönen har jag bett otaliga gånger. Ibland i tårar, ibland i förtvivlan, och den har alltid alltid hjälpt mig.

Så ser min morgon ut. Läsa, ringa, be/meditera och slutligen skriver jag några rader innan dagen tar vid. Jag har en bok i A4-format. Inga linjer, för jag vill vara fri att rita, måla, klistra in klistermärken, och skriva stort - ta ut svängarna om jag känner för det. Idag skriver jag inte i min bok, utan idag skriver jag här. I min blogg. Så - här kommer min tacksamhetslista:

Tack för att jag fick en sån härlig stund med min son i hans hem igår kväll.

Tack för att doktorn ringde med så fint besked om mina prover igår.

Tack för att köksgardinerna blev så glada och roliga i köket.

Tack för höstfärgerna som är så vackra så det nästan gör lite ont i bröstet.

Tack för att jag har fått vakna upp till den här underbara, nya dagen, som jag ska fylla med kärlek.

Nu är klockan snart 7, jag ska ringa in på mitt OA-möte, och sen ska jag ta en snabbtitt på min plan för dagen. Min matplanering är gjord, och jag känner mig trygg i det. Och jag tänker: Bara för idag. Idag är jag trygg och kärleksfull och kommer att äta på ett bra och naturligt sätt.

Kärlek och omtanke till dej! Kram från Maud