Mina inre explosioner har ytan av ett leende

Å, vad jag känner igen mig själv i människor jag möter! Precis som jag kände igen mig i dej som jag mötte i veckan och som berättade för mig om hur du ofta gör annat än det du egentligen hade tänkt! Hur du trycker ner dina känslor tills de inte finns alls. Hur alla andra går före dej själv.

Å, vad jag känner igen mig! Själv har jag varit kapabel att jobba väldigt mycket i perioder genom livet. Det har aldrig varit jobbet som har slitit ut mig. I stället var jag inte kapabel till återhämtning och att se till att jag fick ledig tid mellan mina åtaganden. Det var på den lediga tiden som i stället livet hela tiden vällde in som en flodvåg - eller som jag tänker idag - jag lät hela livet välla in. Jag var en sån expert på att trycka bort mig själv och mina känslor att jag oftast inte visste vad jag kände alls. Tänk så många gånger jag egentligen ville något annat än de andra ville. Jag ville åka hem från fjällen och vårsolen två timmar innan nån annan ville. men när alla andra ville stanna kvar stod jag ut, fast jag hade så ont i kroppen och var så trött i solhettan att jag höll på att explodera.

Men mina inre explosioner har alltid haft ytan av ett leende. Inuti kunde jag känna mig aggressiv, förbannad och trött. Jag kunde ha ont och värk överallt, men ändå säga ja till något om jag efterfrågades. Och inte bara efterfrågades, jag erbjöd mig själv.

Idag är jag väldigt mycket snällare med mej själv. Jag lever långsammare. Och att leva sakta är för mig att jag gör en sak i taget, är närvarande i det jag för tillfället håller på med. Men visst kommer tankarna flygande idag också. Mina tankar vill gärna springa före... Plötsligt kommer tankarna och knackar mig på axeln och säger: Men ska jag verkligen gå ut och ta den där morgonpromenaden? Jag kan ju sitta kvar här vid datorn och börja jobba i stället så jag kommer igång och hinner lite mer... Och det är ju varmt och skönt här och jag kan fortsätta sitta i morgonrocken en stund till...

Dom tankarna har jag INTE bjudit in. Det är rena vanetankar. Gamla mönster. STOPP STOPP STOPP! Nu dricker jag upp mitt kaffe i goda klunkar medan jag sitter här och skriver. Strax ska jag göra precis det jag har bestämt. Jag ska klä på mig och ta min morgonpromenad. En och en halv kilometer nerför Karlsbacken, förbi Hasse och ner till brevlådorna och upp igen. Jag väljer inte bort min morgonpromenad. Solen skiner. Jag går ut. Här och nu. Jag känner mig glad. Inga inre explosioner. Leendet är inte ytligt, jag känner hur jag strålar i mig själv, mitt leende går rakt igenom min glada kropp och själ. KRAM och kärlek till er och mig själv också!