Ja, det är en dag i juni, då när sommar är som bäst...

Igår var jag ensam hemma med min son hela dagen. Min son Fred, som jag skrivit böcker om, är gravt utvecklingsstörd och autistisk. Nu är han 42 år. Under många, många år var han min stora livssorg, den stora kampen i mitt liv. Han slogs, han var svår, han var utåtagerande och det påverkade hela familjen så klart. Att det var hans svåra ångest som låg bakom allt detta, det förstod vi inte. Inte förrän läkaren Urban Lejon kom in i våra liv. Då fick Fred en medicin som hjälpte honom väldigt mycket. Man kan inte säga att han är lugn idag heller, men samtidigt går hans nya liv inte ens att jämföra med det gamla. Han slåss aldrig, hans ångest väter inte hans tröja blöt. Han är glad, hans ögon kan lysa... och jag vågar vara ensam med honom. Tänk - det trodde jag aldrig under de åren då livet kokade som värst.

Igår behövdes jag verkligen varje minut. Fred behöver hjälp och stöd hela tiden. Då han ska äta, då han behöver gå på toa, och mycket däremellan. Ja, igår behövdes jag verkligen.

Och vet du - det är ofta då jag återfaller i överätandet. Då jag inte får tid för mig själv, då jag är så innerligen behövd och inte kan lämna situationerna. Då är det 100 x så viktigt att jag planerar i tid hur jag ska göra med min beroendesjukdom, mitt överätande och sockerberoende. Ibland hjälper inte ens det, jag glömmer bort min fina planering och återgår till ett gammalt, gammalt mönster som sitter djupt. Jag har ätit för att trösta mig, för att belöna mig, för att få tiden att gå, för att jag inte kunnat annat, för att jag har en beroendesjukdom. Säg ett skäl, så nog har jag ätit på grund av det.

Gamla mönster - att låta hjärnan rusa på i autopilotläge - är  bra och nödvändigt så många gånger. Jag kan utföra många vardagliga handlingar utan att anstränga mig, utan att vara särskilt medveten om vad jag gör egentligen. Men allt har ett pris. När jag bara låter autopiloten styra, når inte min medvetna planering eller andra, klokare och nyare intryck upp till ytan i mig. Jag "glömmer".  Istället fylls jag av bruset av tankar som styr mig mer än jag styr mina tankar. Kanske fokuserar jag på problem, forntid och negativa tankar på sånt som varit och farit. Egentligen.

När jag fastnar i dom där otroligt inkörda autostradorna som jag har i min hjärna, så kan jag konstatera att det är det största hotet mot mitt friska och kreativa jag. De där gamla sanningarna, tillåter jag ibland att bli mina nya sanningar. "Jag har ju aldrig klarat att leva sunt förut, så varför skulle jag nu kunna...". Till exempel. Det gamla färgar min framtid när jag tänker så. Jag riskerar att låsa fast mitt tänkande utifrån mina gamla erfarenheter. Det är lätt till att angripa alla problem genom att se bakåt och utgå från hur jag löst problem tidigare - i stället för att se framåt och hitta helt nya angreppssätt.

Jag väljer det senare! Idag gör jag det och jag tränar dagligen på det! Ett av mina nya angreppssätt är HUR jag vilar.

 

Tidigare i livet har vila för mig alltid varit: Soffan, tv-n, äta. Soffantvnäta. Soffantvnäta. Soffantvnäta. Och jag får fortfarande korta backflashes när jag är trött och behöver vila. För så var det ju under de många omedvetna åren - dom med autopiloten i förarsätet. Sen började jag tänka, och fick mycket hjälp också med att tänka och även träna. Kan vila för mig vara något mer? Något annat? Och jag kom på att då jag är mentalt trött - och alltså inte i första hand behöver sova - så kan vila vara att sy. Jag kopplar av då jag syr och jag älskar att sy. Jag tycker om att måla, och måla kan också vara en avkoppling ibland. Jag har min trädgård som jag kan vara i, och jag kopplar av då jag pysslar i mitt hem, plockar lite blomster - sätter fram ett nytt ljus på en fin plats.

Jag har en jättefin ateljé och har haft länge. Men på något omedvetet sätt har jag tänkt att ... sen... sen... , då ska jag måla och skriva och sy och vara kreativ - men just nu behöver jag vila. Jag skulle kunna sörja över all tid jag slösat bort med att ligga i soffan, se på tv och överäta. Men nu har jag beslutat att jag ser inte tillbaka och sörjer över det som varit. Det var också en lärotid, det var också en tid då jag kanske inte kunde göra annat. Jag väljer att se på mitt dåvarande jag med ömhet och värme.

Det enda jag kan ändra på är framtiden. Och framtiden är idag. Så idag fortsätter jag att gå framåt. Jag tränar. Min son är hemma idag också. Han kommer att behöva mig varje stund idag också. Men jag behöver inte överäta för att klara av min dag. Jag tar med mina böcker ner i vardagsrummet och läser, och jag skriver min tacksamhetslista idag också. Jag äter frukost då klockan slår 8, och idag är sonens pappa här, så jag kan ta min morgonpromenad. På eftermiddagen ska vi skjutsa hem Fred till hans hem i LSS-bostaden. När jag sen kommer hem - då brukar den allra svåraste situationen uppstå. Då får jag en känsla av att jag varit duktig, att jag klarat av, och att jag är värd att vila. Och det är den allvarligaste situationen för mig som överätare. Starka impulser slår mig i  huvudet. Då behöver jag alla mina verktyg - och i stället för att falla för den där gamla skitdåliga autostradan som jag gått så många gånger, och där jag kört i diket så många gånger - så väljer jag idag att komma hem i värdighet och kärlek till mig själv. I stället för att ramla in i kylskåpet ska jag idag ta med mig en kaffetermos och gå ut i skogen och meditera en bra stund, så att jag hinner få ordning på både tankar och känslor. Och nu min vän - så välkomnar jag dagen som är. Den här dagen är inte en av mina enklaste dagar, men det ska bli en bra dag.

Med kärlek till mig själv och min son och världen omkring hälsar dig /Maud

  • Hits: 89

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.