Att bli äldre

Det här livet, det är så föränderligt. Återigen har jag kommit igenom en process, som tagit tid. Att bli äldre, inte åldrad men "unggammal" som Patricia Tudor Sandahl skriver. I år ska jag fylla 65. Och jag har bestämt mig för att gå i pension. Jag förlänger inte mitt arbetsliv, utan jag lämnar det. Det tog mig nog 1½ år att hitta vägen genom detta. Jag har alltid älskat att jobba, och det gör jag fortfarande. Jag älskar att åka till jobbet, komma dit, träffa kamraterna, ordna och dona och fixa.

När jag bestämde mig för att ändå lämna arbetslivet, så innebar det givetvis många känslor, som övergivenhet, sorg, rädsla. Men trots det kändes det ändå rätt nånstans i de innersta skrymslena av själen. Under lång tid kändes det som att jag blev över, att jag blev lämnad. Men under processens gång, har tankarna vänt. Nu när jag har ungefär 2 månader kvar att jobba, känner jag snarare att det är JAG som lämnar. Och det är ju så det är. Jag känner nu, ungefär som när jag tidigare under livet sade upp mig på ett eller annat jobb för att gå vidare till andra vägar som öppnat sig. Jag känner att jag nu snart ska börja ett nytt jobb. Mitt jobb som konstnär, författare, sömmerska, designer, inredare. Och först och främst - som lycklig serviceinrättning som mamma och mormor. Att få riktigt mycket tid att leva för mina barn och barnbarn, stötta dem om de behöver, att få vara med helt enkelt. Det är det bästa!

Jag längtar till friheten! Medan jag jobbar kvar ger jag järnet precis som jag alltid gjort - men ärligt talat - snart börjar livet! Och jag har minst en tredjedel kvar! Kram och ha en underbar helg! Din vän Maud

 

Hjärtat är min vägvisare

... oftare nu än förr, i alla fall. För en del kanske det låter som larv, som nåt man säger. Men när jag lyssnar inåt, till min intuition, då får jag en helt egen vägvisare i livet. Mitt hjärtas känsla är som en skylt som pekar åt ett visst håll. Jag har fått många lektioner under livets gång. Och när jag ser i helikopterperspektiv, så kan jag också se att även om lektionerna och situationerna har växlat och även människorna som befolkat situationerna, så har ämnet som sådant många gånger varit detsamma.

Jag har blivit inbjuden att delta i jobbiga saker, i roliga saker, tillsammans med människor jag gillar, tillsammans med människor jag ogillar. Jag har blivit erbjuden jobb, projekt, delägarskap. Jag har ibland blivit smickrad, och så har jag sagt ja. Ibland har jag tänkt att jag har ju inte tid, jag orkar ju inte - men det här är för bra för att säga nej till. Jag har haft en känsla längst inne, och människor runt mig - som känner mig väl - har sagt ibland: Men Maud, vad du jobbar! Vad du flänger! Och förr klagade jag hejvilt: Jag orkar inte, jag kraschar i soffan, jag förmår inte mer, hur kan dom fråga mej? Jag som har så mycket!

Tills jag så småningom har släppt fram hela den där känslan jag hela tiden har haft, känslan som har fått växa sig starkare med tiden. Känslan som jag har förstått är min egen intuition, den som visar vägen om jag vågar lyssna till den. Så jag har tillfrisknat! Förr behövde jag duga inför andra, ville betyda något extra kanske, ville vara någon som inte bara var en vanlig Svensson. För mig kändes "vanlig Svensson" som något grått och trist.

Ja, jag ser det verkligen som ett tillfrisknande! Idag väljer jag. Jag är också en vanlig Svensson, vad nu det är? Det är skönt att vara en vanlig människa. Inte större än någon annan, men inte heller mindre.

När jag följer mitt hjärta i stort som i smått, blir livet ljusare och tydligare. Jag försöker se till att mina beslut blir tagna med stor kärlek och omsorg om både mig själv och om min omgivning, främst mina närmaste och käraste. Jag känner styrka och kraft inom mig när jag väljer med kärlek.

En värld där jag tar beslut med mitt hjärta, det är en kärleksfull värld. Jag önskar dej en kärleksfull dag, där du lyssnar till ditt hjärta, du också!

Kram från din vän Maud

 

Mauds längtan

Det finns mycket att säga om längtan. När min älskade son Fred hade flyttat hemifrån vid 18 års ålder, till en egen lägenhet i en gruppbostad, och det fanns personal runt honom dygnet runt (6 personal + vikarier behövdes det för att göra det jobb vi tidigare gjort själv!) - då föll jag alldeles ihop. Jag blev deprimerad och fick panikångest, och efteråt förstår jag så väl. Det tog mig lång tid att komma tillbaka till livet.

Jag glömmer heller aldrig den dagen då jag satte ord på min längtan. Det tog lång tid innan jag kommit så långt att jag kunde säga till mig själv: "Jag längtar efter min son". Så djupa var såren, så trött var min själ, så avgrundsdjup var min tröstlöshet. Men så kom den där dagen, då något klack till i mig, en liten spricka i rustningen. Och så kom orden smygande: "Jag längtar efter Fred". Jag VILL träffa honom. Det handlade inte längre om att jag var tvungen, eller att det var samvetskvalen och skulden som styrde mina steg.

Idag träffar jag honom för att jag vill och längtar. När han möter mig med världens gladaste leende och ljuset strålar i hans ögon, då är livet underbart. Ibland är det korta stunder, ibland är det långa. Oftast ses vi hemma hos honom, för där är han tryggast och myser bäst.

Jag har funderat på just längtan. Jag har nog längtat en hel del i mina dagar. Jag kan längta efter tider som flytt, längta efter mina älskade nära och kära, min dotter, mina älskade barnbarn. Jag kan längta efter att få måla tavlor, skriva igen, sy och dekorera. Kanske har jag alltför länge skjutit upp det mitt hjärta längtar efter. Men kanske finns det tid kvar att göra det jag längtat efter. Jag hoppas det. Därför har jag i veckan fått hem på posten små tygmärklappar, som jag ska sy in i mina designkläder som snart ska se dagens ljus. Jag har massor av planer, härliga och ljuvliga och galna.

Vad sa du? Vad det står på märklapparna? Hör här: Mauds längtan. Va sägs? Det passar mig precis! Mauds längtan!

Kärlek från Maud - glöm inte bort att leka!

 

Jag ska måla hela världen lilla mamma

.... full av solsken varje dag, om det regnar o är grått det gör detsamma, du ska solsken i ditt fönster ändå ha. Jag lyssnar just nu på Ring så spelar vi - som jag gör ofta på lördagarna. Anita Hegerland sjunger. Och jag tänker så klart på min lilla mamma, det är länge sen jag träffade henne nu.

När jag pratar med mina väninnor i samma ålder, och hör deras berättelser om besvärliga och krävande gamla mammor som vill ha hjälp med att handla, få besök etc, så tänker jag på min mamma. Jag förstår så väl att de gamla mammorna tar tid, då man själv jobbar heltid, har man och barn och livet pågår som bäst. En dement mamma oroar så klart, tänk om något händer! Jag förstår att det är svårigheter att räcka till för en älskad mamma.  

Jag undrar hur det varit om min mamma levt. Jag minns då hon dog hastigt, 1982 vid bara 51 års ålder. Jag minns hur jag bad till gud, hur jag lovade gud att om hon bara fick leva så skulle jag göra allt för henne, ge henne husrum, hjälpa henne på alla sätt. Om hon bara fick vara kvar hos oss.

Men jag fick inget bönesvar. Och det kanske var som det skulle vara? Vem vet hur det blivit om hon fått leva. I år skulle hon ha blivit 86 år. Livet är som det är, det blir som det blir. Jag har aldrig slutat sakna min mamma, jag tänker på henne ofta, och inför mitt inre öga är hon alltid 51 år. Yngre än jag förståss, vilket är lite märkligt.

Men fortfarande blir mitt hjärta mjukt då jag tänker att jag hade velat måla hela världen för min lilla mamma Astrid. Min lilla fina mamma, som alltid hade en obrytbar framtidstro. Som aldrig lät en svårighet vinna. Som alltid vände det svåra i en framgång. Som lyfte och bar alla oss barn därhemma. Som lärde mig precis det, som jag är så himla tacksam över.

Idag är det kallt ute. Vad skulle passa bättre än att jag tar och målar hela världen  till min lilla mamma. Kram från din vän Maud

 
Fler artiklar...

Copyright © Maud Deckmar AB 2016 (Joomla gm BiT)