Vikten av rutiner

Tänk att man lär sig nåt varenda period av livet. Nu är jag ju pensionär sen dryga halvåret tillbaka. Jag fortsatte att ruscha på - som den ruschiga person jag är. Men efter några månader förstod både min kropp och min hjärna att något hänt. Att jag måste inte skynda mig varenda morgon. Men  hur gör man då man alltid har skyndat sig? Hur går man ner i varv?

Jag insåg vikten av rutiner. Jag har alltid avskytt rutiner, nästan sett ner på folk som har varit rutinstyrda. Men nu kände jag verkligen ett behov av rutiner i min vardag. Det blev så lätt att bara låta dagen gå, att ramla ihop i soffan och sappa runt på tv-n för att se om det fanns nåt att se. Att fika i stället för att fixa lunch, och sen fika en gång till för jag blev ju inte mätt. Jag kände i hela mitt jag, att detta var ingen väg till seger. Så jag tog mig själv i handen och bestämde mig för att skapa en dagsrutin. Och det gjorde jag. Så nu har jag delat in min dag i morgonrutiner, förmiddagsarbete (som kan vara allt från att skriva på min roman till att städa eller åka och handla - det bestämmer jag från dag till dag - men jag BESTÄMMER mig!), lunch och utevistelse, eftermiddagsarbete och kvällsrutiner.

Ja ja, jag inser att det här låter galet för någon - men för mig räddar det mitt liv. Jag har ju också förstått att jag är en utpräglad beroendepersonlighet, och därför är jag nödd och tvungen att styra mig själv för att inte hamna i något nytt beroende när jag nu aktivt och dagligen arbetar för att komma till rätta med mitt överätande eller mitt inneboende matmissbruk.

Min dag börjar fantastiskt när jag ringer in på OA-s morgonmöte (overeaters Anonymous), när jag läser mina morgontexter och när jag skriver mina morgonsidor, där jag också skriver ner allt jag har att vara tacksam över. Och det är inte lite. Min energi ökar, idéerna flödar och jag älskar livet. Jag är så oerhört tacksam över att jag lever, att jag är frisk och att jag har allt jag behöver.

Kram och tack för att du läste!/Maud 

 

Vikten av pauser

Tänk vad jag har jobbat under livet...  mitt sista jobb som anställd blev de 6 år som jag var personalchef, och senare kvalitets- och utbildningsansvarig inom Hjärnstyrkan Assistans på Frösön. Jag gav allt jag hade i det jobbet. Jag tyckte om mitt jobb, och när jag började 2010 hade jag onekligen en bred kompetens med mig in i jobbet. Så mycket att jag även ägnade mig en hel del åt att hjälpa till med företagsutvecklingen. Kul tyckte jag. Så här efteråt kan jag se att jag engagerade mig så djupt, att jag glömde bort mig själv. Och det är egentligen berättelsen om mig. Hela livet har jag gått in med liv och själ i mina olika arbeten, gett järnet - och det har varit roligt och givande på många sätt. Men jag har också bortsett mycket från mig själv och mina egna behov. Jag har varit bra på att hoppa över sånt som kunde ha gett mig själv bättre balans, hälsa och välmående.

Så nu tränar jag på att satsa på Måddan! Det är inte enkelt efter ett helt liv av att stötta andra och hjälpa till. Gamla mönster sitter som berget. Men jag tränar, jag strävar. Det här året då jag tog pension var året då jag skulle komma igång med träning, bli en bättre människa, jobba på min hälsa. Att bli pensionär och sluta jobba låter väl som guldlyxliv, och det är det ju också i viss mån. Men det har också inneburit att jag blivit tvungen att skapa en ny struktur, en väg in i de ljuva åren. Att släppa jobbet - jag som har älskat att jobba, och som lagt mycket av min identitet i jobbandet, det var inte bara som att knäppa med fingrarna och så var det klart. Nä - jag har läst, och tänkt, och känt - massor.

Mitt i allt detta dog min dotters svärfar, bara 71 år gammal, i cancer. Från det han fick diagnosen tills han dog, gick det bara 4 månader. Familjen var i chock, våra gemensamma barnbarn jätteledsna, och de hade ju haft en helt underbar farfar. Han är mycket saknad. Så blev min egen far sjuk, 88 år gammal. Han har fått vara frisk, och han har haft ett bra liv så gott jag kunnat se utifrån, men de sista åren var han ensam och lite deppig. I slutet av september, på Freds födelsedag - dog han så på Sundsvalls sjukhus. Så vidtog allt som har att göra med att avsluta ett liv, säga upp många olika åtaganden, avsluta en lägenhet, ett helt liv. Utan att säga för mycket får jag ändå säga att jag är glad att året 2016 är över. Det blev ett ganska jobbigt år, med mycket död och tråkigheter.

Men visst - det fanns stora glädjeämnen också. Det största var absolut den fantastiska europaresan med målet Lucca och trakterna däromkring i vackra Toscana. Dit kom också älskad dotter med familj och vi fick två fantastiska veckor i solen och poolen och allt vad därtill hör.

Vad menar jag då med min rubrik? Vikten av pauser... Jo - jag har inte hunnit med att landa ännu efter min pension. Semester och svårigheter tog över och tog all tiden - och det var så det skulle vara. Och jag har inte ens hunnit längta efter att ta upp mitt kreativa liv, som var det jag längtade efter då jag jobbade som mest. Och det blev så tydligt för mig att när jag - vi alla - jobbar och jobbar, och ägnar oss åt alla livets åtaganden - då går dagarna åt, som pärlor på ett band och det blir svårt att urskilja en enda. Och ibland gör livet att det måste vara så. Men när jag nu får en möjlighet, och när jag tar en medveten paus, tar chansen att vila och ta igen mig - då händer det något i min mentala hälsa. Så nu, då jag faktiskt har hunnit få vara hemma i lugn och ro ett par veckor, då julen går mot sitt slut, då friden börjar lägra sig - då känner jag hur det spritter i hjärnkontoret. Det är livsviktigt med pauser.

Och det är min roman, som vill börja leva igen. Jag har skrivit på den i 8 år - och nu vill jag skriva igen. Och det beror på att jag nu har haft så pass mycket paus, att min hjärna börjar läka, få lite ny energi och min inneboende glädje börjar titta upp ur gödselstacken, med små, små gyllene glimtar. Just nu börjar jag jobba med min roman igen. Och jag börjar med research - älskar det. Å vad jag ser fram emot framtiden!

Gott Nytt och Underbart 2017 - till dej och er alla! /Maud

 

Att bli äldre

Det här livet, det är så föränderligt. Återigen har jag kommit igenom en process, som tagit tid. Att bli äldre, inte åldrad men "unggammal" som Patricia Tudor Sandahl skriver. I år ska jag fylla 65. Och jag har bestämt mig för att gå i pension. Jag förlänger inte mitt arbetsliv, utan jag lämnar det. Det tog mig nog 1½ år att hitta vägen genom detta. Jag har alltid älskat att jobba, och det gör jag fortfarande. Jag älskar att åka till jobbet, komma dit, träffa kamraterna, ordna och dona och fixa.

När jag bestämde mig för att ändå lämna arbetslivet, så innebar det givetvis många känslor, som övergivenhet, sorg, rädsla. Men trots det kändes det ändå rätt nånstans i de innersta skrymslena av själen. Under lång tid kändes det som att jag blev över, att jag blev lämnad. Men under processens gång, har tankarna vänt. Nu när jag har ungefär 2 månader kvar att jobba, känner jag snarare att det är JAG som lämnar. Och det är ju så det är. Jag känner nu, ungefär som när jag tidigare under livet sade upp mig på ett eller annat jobb för att gå vidare till andra vägar som öppnat sig. Jag känner att jag nu snart ska börja ett nytt jobb. Mitt jobb som konstnär, författare, sömmerska, designer, inredare. Och först och främst - som lycklig serviceinrättning som mamma och mormor. Att få riktigt mycket tid att leva för mina barn och barnbarn, stötta dem om de behöver, att få vara med helt enkelt. Det är det bästa!

Jag längtar till friheten! Medan jag jobbar kvar ger jag järnet precis som jag alltid gjort - men ärligt talat - snart börjar livet! Och jag har minst en tredjedel kvar! Kram och ha en underbar helg! Din vän Maud

 

Hjärtat är min vägvisare

... oftare nu än förr, i alla fall. För en del kanske det låter som larv, som nåt man säger. Men när jag lyssnar inåt, till min intuition, då får jag en helt egen vägvisare i livet. Mitt hjärtas känsla är som en skylt som pekar åt ett visst håll. Jag har fått många lektioner under livets gång. Och när jag ser i helikopterperspektiv, så kan jag också se att även om lektionerna och situationerna har växlat och även människorna som befolkat situationerna, så har ämnet som sådant många gånger varit detsamma.

Jag har blivit inbjuden att delta i jobbiga saker, i roliga saker, tillsammans med människor jag gillar, tillsammans med människor jag ogillar. Jag har blivit erbjuden jobb, projekt, delägarskap. Jag har ibland blivit smickrad, och så har jag sagt ja. Ibland har jag tänkt att jag har ju inte tid, jag orkar ju inte - men det här är för bra för att säga nej till. Jag har haft en känsla längst inne, och människor runt mig - som känner mig väl - har sagt ibland: Men Maud, vad du jobbar! Vad du flänger! Och förr klagade jag hejvilt: Jag orkar inte, jag kraschar i soffan, jag förmår inte mer, hur kan dom fråga mej? Jag som har så mycket!

Tills jag så småningom har släppt fram hela den där känslan jag hela tiden har haft, känslan som har fått växa sig starkare med tiden. Känslan som jag har förstått är min egen intuition, den som visar vägen om jag vågar lyssna till den. Så jag har tillfrisknat! Förr behövde jag duga inför andra, ville betyda något extra kanske, ville vara någon som inte bara var en vanlig Svensson. För mig kändes "vanlig Svensson" som något grått och trist.

Ja, jag ser det verkligen som ett tillfrisknande! Idag väljer jag. Jag är också en vanlig Svensson, vad nu det är? Det är skönt att vara en vanlig människa. Inte större än någon annan, men inte heller mindre.

När jag följer mitt hjärta i stort som i smått, blir livet ljusare och tydligare. Jag försöker se till att mina beslut blir tagna med stor kärlek och omsorg om både mig själv och om min omgivning, främst mina närmaste och käraste. Jag känner styrka och kraft inom mig när jag väljer med kärlek.

En värld där jag tar beslut med mitt hjärta, det är en kärleksfull värld. Jag önskar dej en kärleksfull dag, där du lyssnar till ditt hjärta, du också!

Kram från din vän Maud

 
Fler artiklar...

Copyright © Maud Deckmar AB 2017 (Joomla gm BiT)