Släpp förväntningarna så blir det lättare att leva

Genom att sänka sina förväntningar på den yttre världen, kan man vårda sin äkta lycka. Låter det uppkäftigt? Det är många som skrivit och talat om detta så klart, det är inget nytt jag kommer med här. Det är några år sedan jag "knäckte koden". Innan dess hade jag många och ibland höga förväntningar på andra människor. Jag önskade tjänster, gåvor ibland, inbjudningar eller omtänksamhet - och när det uteblev väcktes besvikelse, ledsenhet och sorg många gånger. När jag sänkte mina förväntningar på andra, till och med slutade helt att förvänta mig det ena eller andra - tänk vilken sinnesro som infann sig.

Jag har ett så bra exempel. Jag tänker på mina födelsedagar. Jag har haft många vid det här laget, och jag älskar dem. Förr var jag nästan alltid arg och sur och ledsen när det inte blev som jag förväntat mig. Jag har en man som är mycket praktiskt lagd, och då jag önskade mig kaffe på sängen, svarade han att "det är så opraktiskt, det blir bara söligt". Och så uteblev kaffet på sängen på min födelsedag. Och återigen var jag sur, det blev ju inte som jag hade velat ha det. Och han menade inget illa, han tyckte bara att det där firandet kunde man väl ta lite senare, vid bordet.

Numera fixar jag mitt morgonfirande alldeles själv. Jag fixar kaffe, jag dukar en bricka, om jag fått någon present innan så har jag sparat den, jag tänder ljus och går ut i trädgården och plockar en blomma. Jag fyller år i juni... Sen går jag med mina skatter till sängen, sätter mig bekvämt med min bricka, och så sjunger jag: Ja, må jag leva, ja, må jag leva.... uti hundrade år. Och det finns inte minsta smolk i min glädjebägare. Det finns ingen självömkan, utan bara ljus och glädje. Och då dagen fortsätter blir jag gratulerad av mina närmaste - men den där morgongratulationen, den sköter jag själv. Med glädje och fullständig sinnesro.

Men visst - det är en väg att gå innan man släpper sina förväntningar på andra. Det gäller - som alltid - att första steget är att bli medveten. Sen är det lätt att falla tillbaka. Vi är ju bara människor - men då gäller det att uppfatta sig själv igen, och fortsätta träna. Det finns inga quickfix. Men då en hittar vägen, så blir en ju äntligen kapten på sin egen skuta. Det gäller att göra själv, att sluta vänta. Att sluta förvänta sig är också att sluta vänta. Jag lever mitt liv och låter andra leva sina liv. Men inte med ilska och känslor av övergivenhet och besvikelse, utan då jag väljer att gå min morgonpromenad ensam, för att den jag bor med vill sova längre än jag, då ger jag mig själv omtanke. Jag skriver en vänlig lapp på bordet, och jag fyller mitt hjärta med ljus då jag tänker på att jag nu ger mig själv omtanke, och att min medmänniska är fri att ansluta moderskeppet när han vaknar eller när - eller om - han vill.

Dom här morgonfunderingarna kom till mig idag, och jag skickar med solsken och kärlek till dej som läser detta. Varm kram från Maud

 

  • Träffar: 635

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.