Skip to main content

Jag drömde inatt

Inatt drömde jag om mamma. Hon var åter ung och vi gick omkring i en okänd, solig stad och letade efter ett bra ställe att äta. Plötsligt ändades scenen och hon kom emot mig i en gnistrande vit brudklänning. Jag hjälpte henne att dra upp blixtlåset i ryggen, och då kände jag hur varm hon var. 

- Har du feber? frågade jag. I detsamma lade hon sitt huvud mot mitt bröst och min hals så att jag vilade min haka över hela hennes hjässa.

- Du är min mamma, och jag är ditt barn, tänkte jag. Jag har vilat hos dig oräkneliga gånger, långt innan jag kunde minnas.  Men nu vilar du hos mig och jag är din mamma. Och jag såg hur vi växlade ansvar och omtanke, och det kändes gott och bra att vara min mammas mamma och att vara den som kunde ge henne tröst och ro. Sen vaknade jag, men drömmen stannade kvar.   Min mamma var bara 51 år då hon hastigt dog. Ena dagen var hon full av liv och framtidsplaner, pratade om våffelbruket hon ville starta på gården, vävstolen som skulle ställas i ordning och tröjorna hon skulle sticka, en åt oss var med vackert mönster. Nästa dag, på sitt jobb, på ålderdomshemmet, tappade hon stickningen i golvet på kafferasten och jag har fått berättat för mig att hon slog handen för pannan och sa:

- Nu hände det något i mitt huvud! Själv fick jag ett hastigt telefonsamtal från hennes arbetskamrat:

- Kan du möta ambulansen vid akuten på sjukhuset? Mamma är sjuk. Inte tänkte jag att det var så allvarligt. Solen sken och jag satt i lugn och ro i köket och sydde på ett par vinröda sammetsbyxor till mig själv då det ringde. Cliff Richard sjöng på radion. Dagen efter var hon hjärndöd och doktorn ville att jag skulle avgöra om de fick operera ut hennes organ. Inte kunde jag säga att de fick det, hon levde ju. Sen frågade doktorn om vi ville dra ut sladden till respiratorn ur väggen. Hur skulle jag ha kunnat avgöra det då? Det gick för fort. Mina sorgsna småsyskon, så många, så unga, så mycket gråt. Läkare och sköterskor, så tagna av den stora, ledsna familjen som blev utan sitt nav, utan roder. Så väl jag minns dina sista ord, älskade mamma, ord som du mimade till mig. Du hade en slang i halsen, det var svårt för dej.

- Men ändå, försökte du viska… men ändå…

- Ja, svarade jag, jag tar hand om dem, mamma. Och det gjorde jag. Men dig miste jag. Om du levt hade du varit 88 år i nu september. Jag hade önskat så mycket att jag fått dela åren med dig, att jag fått se dig åldras, fått dela glädje och sorg. Jag hade önskat att jag fått ha ditt huvud mot mitt bröst, under min haka, och kanske fått vara den som gav dig lite ro och tröst. Jag hade önskat att du fått njuta av livet till slut, du som valde män som gav dig bekymmer. Men du hade dina barn, oss barn.

- Mina barn är min rikedom, sa du alltid. Och du drömde om framtiden då alla vi barn skulle vara vuxna och ha familjer och du skulle ha barnbarn.

- Då räcker matbordet inte till, då får vi skaffa ett längre, sa du och skrattade då du tänkte på den stora klan vi skulle bli.

Flera av mina vänner har gamla föräldrar idag, och de ofta kan vara besvärliga, sjuka och krävande. Men det har inte jag. Du är inte besvärlig mamma, inte sjuk och inte krävande. Men du är död. Och du har varit död alldeles för länge. Jag slutar aldrig att längta efter dig, mamma. Så - tack för att du kom inatt och lade ditt huvud mot mitt bröst. Tack för att jag för några sekunder fick ge dig omtanke och kärlek – om så bara i en dröm.

  • Träffar: 4837