Börjor är inte enkla

Nu skriver jag. Det är härligt och jättejobbigt också. Min roman kommer att handla om försoning med livet, självet och gudsbilden. I alla fall - det kan vara så att min kommande roman börjar så här...  

Sofia öppnade ögonen helt och försökte urskilja det gamla vanliga, hon kunde se köksbordet och stolarna för det var inte mörkt, men inte ljust heller. Så tyst det var. Mamma måste ha gått till jobbet redan, Sofia kände med handen under kudden. Javisst, där låg några polkagrisar. Trots att hon bara var sex år kunde hon redan räkna ganska bra. Sju polkagrisar kunde hon lätt räkna till. Det var en överenskommelse de hade, hon och mamma, att om mamma hade gått till jobbet på ålderdomshemmet då Sofia vaknade, då skulle hon känna under kudden. Då låg alltid någonting där. Det kunde vara ett päron, några DIXI-kolor eller ibland, som nu, några polkagrisar. Handen blev alldeles kladdig, men Sofia kramade hårt om alla polkagrisarna. Det var så tyst och grått. Så här tyst brukade det aldrig vara, inte som nu. Hon stoppade två polkagrisar i munnen på en gång. En i varje kind. Sög. Det smakade gott.

Nerifrån mormors lägenhet på nedre botten i huset kunde hon oftast höra mormor sjunga och ibland hördes lite klirr från porslin. Mamma och Sofia bodde i en egen lägenhet på övre våningen, och mormor bodde nere. Det var skönt att det var lite lyhört, för på så sätt kunde det nästan kännas som om de bodde ihop allihop, fast det var en trappa och en kallfarstu på varje våning emellan.

 

Men nu. Så tyst och så grått. Det kändes konstigt. Sofia började tänka på Gud.  Hon var lite rädd för Gud. Han hade alltid varit en del av hennes liv och vardag. Varje dag började med bön och sång, och varje kväll slutade med Gudsomhaver. Och hon hade hört mormor säga att ”den här jäntan, hon är uppvuxen i väckelsebänken”. Sofia hade frågat mormor vad hon menade, och då hade mormor förklarat att Sofia så många gånger hade somnat i mormors knä då de var på möte, och att hon aldrig hade skrikit och sprungit omkring som andra barn. Hon hade alltid varit så lugn och lyssnat till budskapet, hade mormor sagt. Men trots att Gud var välkänd för Sofia, så var hon lite rädd ändå. Pastor Johansson pratade så ofta om att det var svårt att komma till himlen. Det var så svårt, så svårt. Och om man inte var snäll så kom man i stället till helvetet. Och där fanns djävulen, och där fick man brinna för alltid. Och Sofia såg hemska bilder i huvudet om eldar och människor som brann. Det var otäckt. Sofia ville inte tänka på det där. För tänk om hon inte var tillräckligt snäll? Trots att hon aldrig sa emot och alltid var så snäll hon kunde.

Idag tar jag skrivledigt. Det blir en konstrunda i stället, Kul Tur i Jämtland/Härjedalen pågår idag.

Jag önskar dej en riktigt fin dag, just där du är! KRAM från Maud

  • Hits: 591

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.