Östersundsrevyn och att få skratta

Ni skulle bara veta vilken fin julklapp jag och min man Staffan fick av vår dotter med familj! Igår fick vi öppna den på riktigt. Vi fick biljetter till Östersundsrevyn och sen fick vi gå och äta också, supé på Clarion alldeles intill. Vilken dag och vilken kväll vi fick!!!

Under ledning av Patrik Zackrisson - lokalkändis, musiker, skådespelare, inspiratör - bjöd skådespelarna och musikerna på en härlig eftermiddag. Å vad jag önskar att ni alla kunde gå på revyn här i vår stad. Från första början och till slutet kunde jag konstatera att manusskrivandet måste ha varit vansinnigt roligt. För när jag hörde mig själv skratta gott åt det som hände på scenen - jag som oftast på sin höjd brukar le åt ett lyckat skämt - så tänkte jag också på hur mycket stolligheter och roligheter de måste ha förkastat då de planerade. Jag vet ju själv... 

Det som stannat kvar är scenen med kungen, då han blir överrumplad på slottet, och lite förvirrat börjar berätta om de 200 åren han varit kung, eller inte bara han förståss utan några fler också... Så himla bra imiterat med både träffsäkerhet och ömhet på nåt sätt. Och så scenen med den unge pojken som redovisar i skolan om "Syfilis" (Physalis) - där alla orden staplas på tok, men blir så himla roligt. Och så förstås Smågodisprofilen, och Knytblues... Tack Patrik och gänget! Vi har inte gått på revyn på många år, men nu kändes det som att vi återkommer redan nästa år! Tack för en rolig eftermiddag!

Jag har förstås läst om att vi mår bättre när vi skrattar, att det faktiskt är vetenskapligt bevisat. Jag har t o m läst om skrattkurser, eller skratterapi. Ja, jag kan faktiskt tänka mig att det fungerar, kanske inte så att det löser problemen, men att skratt kan vara en hjälp på vägen. Jag vet ju själv, att då jag varit med om olyckliga perioder i livet, så har en flamsig eller rolig stund fungerat som ett välbehövligt avbrott i sorgen eller svårigheterna.  Jag fick glömma bekymren en stund, och jag fick hämta ny energi. Och skrattet blev på nåt vis en påminnelse om att glädjen faktiskt finns där nånstans, under allt det där mörka.

Mina barnbarn har sagt om mig att jag inte är så rolig som jag själv tycker. Att jag skrattar åt mig själv och mina egna skämt. Och sen jag fick höra det så har jag kollat in hur det funkar. Visst - jag kan skratta gott åt mig själv, och jag märker då att - även om det inte var så himla roligt det där jag sa eller gjorde, så - när jag börjar skratta så börjar efter en stund barnbarnen skratta i alla fall, bara för att skratt funkar så. Det smittar. Så - jag fortsätter nog att skratta åt mig själv för det mår jag bra av. Och då fortsätter jag väl att smitta andra även om dom eventuellt tycker att mina skämt EGENTLIGEN inte håller för ett skratt. Men jag vet jag! Jag är kul! Så det så!

Jag önskar var och en av er minst ett riktigt gott skratt idag. Kram från mej/Maud

  • Hits: 341

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.