Att förlåta

Skriven av Maud Deckmar . Inlagd i Blogg.

Ibland uttalar vi ord i all hast, och handlar i ilska och utan eftertanke. På det sättet är det lätt att väcka ilska tillbaka, besvikelse, och t o m rasera tillit som kan bli svårt att reparera. Ibland kan såren ligga djupare, ett svek av en far som övergav, eller en mor som valde fel i ett längre perspektiv, en familjemedlem eller en vän som försvann.

Jag glömmer aldrig när en av mina allra närmaste vänner, en vän som jag haft i 30 år och litade på lika starkt som på mig själv, plötsligt tackade nej till min vänskap. Jag bad om förklaringar, och de förklaringar som kom var via mail, om saker jag sagt och som hon tagit illa upp för. Vi hade - som det alltid är - olika bilder av vad som sagts. Hennes bild var att jag var fientlig och att jag var en energitjuv. Och det var hennes sanning och ingenting jag sa eller gjorde kunde ändra på det. Jag bad att vi skulle pratas vid på telefon (vi bodde långt från varandra) men det ville hon inte heller. Hon ville bara göra slut.

Jag bad om förlåtelse, jag gick ner på mina bara knän, för mig var vår vänskap mycket större än detta, och jag sa att vi kunde hjälpa varann att förändras. Jag sa att jag tyckte att hon hade del i det hela, som inte sagt till mig mycket tidigare om hur hon kände, och att vi måste kunna lösa detta. En 30-årig vänskap kastar jag inte bort. Ingenting hjälpte. Hon hade bestämt sig. Inget förlåt hjälpte. Jag fick ge upp.

Det är länge sen detta hände, och det är fortfarande ett sår i mig som inte läkt riktigt. Hennes  handling var så oväntad och den gick djupt. Jag vet inte hur hon har det idag, säkert har hon det bra och har gått vidare. Jag tänker ofta på henne och saknar den närhet vi hade under så många år, tilliten och vänskapen. Det dröjde länge innan jag vågade lite på mina vänner igen, tryggheten var borta. Jag byggde upp en mur och gav en del, men inte allt, jag hade blivit rädd. Men även det gick över. Idag har jag grundmurad tillit till mina närmaste vänner. Och jag har också vänner som vågar säga som det är. Kärleksfulla vänner rakt igenom hela hjärtat.

Även jag kan ibland uppleva att en vän kan visa en sida jag inte känner igen, eller kanske svara undvikande eller tom lite surt. Då tänker jag alltid att hon eller han kanske är trött, eller ledsen, eller hade en dålig dag. Jag förlåter innan jag ens frågat hur det står till. Jag skriver inte det för att jag är en övermänniska, utan det är så jag är. En person som står mig mycket nära sa en gång att "du har lite för lätt att förlåta ibland".

Kan man ha för lätt att förlåta? Ja kanske. Men att förlåta den som man känner har gjort en illa på något sätt, läker också den egna själen. Att acceptera det som hänt, betyder inte att jag godkänner det. Jag kan känna smärta, men jag accepterar, och jag förlåter. Under livet har det ibland tagit lång tid att förlåta en oförrätt - jag har ältat och pratat och legat vaken. Men du vet - sinnesrobönen. Jag återkommer till den och mitt arbete med mig själv i 12-stegsprogrammet. Det är bara jag som kan göra jobbet med acceptans, tacksamhet, planering, kärleksfullhet mot nästan - och mycket mera - och det har varit värt all smärta. Att möta min nästa med kärleksfullhet, ge någon ett gott ord på vägen, kunna berömma, glädja en annan - det ger mig själv så mycket liv och glädje. Och kanske var min väns svek en del i att jag hittade en del av min egen väg.

Jag filosoferar: När man tog bort ämnet Kristendom i skolorna, ersatte man det inte med något. Jag tror det borde ha ersatts. Med Livskunskap, 12-stegsprogrammet, Etik och Moral - och inte bara som nåt man läser en några lektioner, utan genomgående under hela skoltiden. Så tänker jag. Varje människa behöver kunskap om hur man kan leva, att vi har val och ansvar, och vad vuxenhet innebär.

Nu slutar jag för idag, jag ska gå på stan med min dotter - och det ska bli riktigt underbart. Men du - idag funderar vi vidare på förlåtelse, eller hur? Vi har allt att vinna!

Kärlek och skönhet - och kram från Maud