Har vi människor verkligen ett kall?

Ja, frågan är om vi har kall vi människor, något vi är menade att göra -  eller ska vi bara hitta en väg att klara oss, tjäna till brödfödan och ha en bra vardag? Jag vet inte. Det kanske är olika för olika människor? Men det verkar som att en del människor hörsammar sin kallelse när de är unga - medan de flesta av oss är upptagna med att lyssna på vad andra människor talar om för oss att vi ska göra. Eller så händer något och vi - liksom via slumpen - hittar ett jobb som leder vidare. Och det kan vara gott så, att vi slår in på en yrkesbana och provar på jobb tills vi hittar något vi tycker är bra att ägna oss åt. Fast kanske, kanske passar det oss inte egentligen...

Kanske har vi med åren gått den där vägen så länge, att vi glömt vad vi egentligen en gång ville? Vägen känns så välbekant och trygg och säker och man mår ganska bra med det. Trygghet känns bra i en osäker värld. Kanske är man mycket duktig i sitt yrke - kanske känner man ändå att det inte längre är så spännande eller roligt att nyttja sin skicklighet. Något annat lockar. Men - kanske verkar insatserna för höga, och kanske vet man inte riktigt vad det egentligen är man vill göra. Och att inte riktigt veta kan vara förvirrande. Jag har varit i det förvirrade tillståndet många gånger och ibland långa tider. Jag har velat mellan frågor som: Ska jag ge mig in i måleriet på riktigt och verka som konstnär? Ska jag ge mig in i skrivandet framför allt och skriva skriva skriva? Vad gott skulle kunna komma ur det? Men så har jag fortsatt med att hålla i utbildningar, coaching, ledarskap, utredningar - för att det har varit roligt det också och verkligt utvecklande för mig som människa. Jag har trivts med mina jobb genom alla år. Men jag har samtidigt saknat mitt kreativa liv och att inte veta hur bra eller hur givande mina målningar - eller mitt skrivande - skulle ha kunnat bli om jag ägnat mig helt åt det. Eller att inte veta vilken glädje jag skulle ha kunnat känna om jag verkligen djupdykt i kreativiteten.

Men det är väl så livet är, invänder du? Man kan inte gå alla vägarna samtidigt - man får välja väg. Ja, det är ju just det. Du har helt rätt. Det är just där som knutpunkten ligger, och ibland har jag känt att valen är svåra, för jag tycker så mycket om många saker. Jag kan även numera sitta en morgon och tänka - ska jag måla, skriva eller sy idag? Allt det är ju så roligt och jag har alla möjligheter att välja vad som helst av det. Då är faran att det inget blir, för jag får svårt att bestämma mig. Så - kanske är det så att jag får ta och bestämma om den närmaste tiden, den som jag har inom synhåll just nu? Kanske ska jag ta bort dom där evighetstankarna att - NU MÅSTE JAG BESTÄMMA MIG - och sen ska det bli som jag bestämt för alltid! Nej, jag tror i stället på att slå in på en ny väg för att det känns bra just nu och jag tror just nu på det jag gör. Vad som händer sen - det vet ingen.

Jag råkade se ett inslag på GoKväll igår, med Carl-Ejnar Häckner. Han sa mycket som var svårförståeligt - men en sak kände jag igen mig i, nämligen: Vi vet alla hur det ska sluta, så därför ska vi leva nu och göra det vi ska göra den här korta tiden vi har på jorden. Ja, det kände jag igen mig i. Inte gå och vara rädd och gruva sig för slutet - men vetskapen bidrar ändå till att jag inte slösar alltför mycket med min tid på enbart strunt och tidsfördriv.

Kära vänner, just nu har jag valt att måla. Jag ska till och med ha utställning på Gamla Lanthandeln i Krokom hela oktober. Vernissagen hålls den 29 september, så välkommen dit om du har vägarna förbi Krokom i Jämtland. Jag ställer ut tillsammans med Eva Alexandersson, måleri - och Carina Eriksson, installationer. Ja, jag målar. Och allt eftersom jag målar så känner jag hur någonting inom mig lossnar, jag hittar tillbaka till tekniker jag glömt, jag slutar förvänta mig att varje målning ska bli "bra", jag bara målar. Ibland pirrar det till i magen och bröstet - och då känner jag inom mig att nånting är på gång, nånting som är härligt håller på att skapas på duken.

Jag vet fortfarande inte - vid 67 års ålder - vad som är mitt kall, ifall jag nu någonsin haft någon kallelse. Men jag är nöjd med att ha skrivit mina böcker. Jag vet att dom har betytt något för en del andra människor. Det är jag glad för. Jag är nöjd med att jag målar. Och jag kan fortfarande arbeta utåt emellanåt - med coaching eller handledning i arbetsgrupper, eller med utbildningar och föreläsningar. Då känner jag också livet i mig. Så - vad mitt kall än var - så kanske det var alltihopa det jag gör och har gjort. Allt har sin tid. Just nu tar måleriet tid, en annan gång får jag ägna mig åt något annat av mina kall - eller djupa intressen, eller påhitt. Kall? Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Men när jag trivs i min kropp och i min själ som jag gör just nu då jag målar i varmgult och orange - då känner jag att oavsett rubrik - så är jag på rätt ställe i livet just nu.

Varm och kärleksfull kram till dej därute i världen! Maud

  • Hits: 12

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.