Läste om Lisa Larsson...

Jag läste nyss om Lisa Larsson, 86 år - ni vet hon med keramikdjuren och keramikbarnen och allt det där. Hon har precis fått ett nytt jobb åt Akademibokhandeln, och nyligen har hon samarbetat med ett företag i Japan. Jag blir glad och inspirerad. Det är precis så det är - bara att fortsätta till penseln flyger ur handen. Först då får man väl flyga vidare. Visst är det härligt?!!!

I helgen - fredag-söndag - har jag varit i Stockholm och gått en kurs i Sköna Hems regi, en grundkurs de luxe som handlat om Inredning. Jag älskar ju att inreda, och ändå har jag ganska struligt runt mig. Lite för mycket grejer helt enkelt och inte alltid så genomtänkt. Men nu har jag fått lära mig lite mer om färglära, belysning, möblering, form och stil och material och design. Jag lovar att det här var verkligen jätteroligt. Vi var 16 personer och Ulrica Hansson, välrenommerad inredningsarkitekt, höll i kursen.

Så - håll i hatten alla vänner - snart drabbar jag er med råd och dåd - vare sig ni vill eller inte... Nä- så fräck är jag väl inte, men jag kommer nog att ha lite svårt att hålla fingrarna i styr. Men först blir det ett litet tag i hallen här hemma, lite bättre förvaring för våra kläder väntar. Med ganska små och billiga medel ska jag få till en vägg med krokar och galgar och en hylla.

Mina kreativa uttryck är många, jag målar, syr, skriver, inreder och smågrejar med allt möjligt. Lite svårt ibland att välja vad jag ska ägna mig åt - men just nu är det röjning och städning i ateljén och därefter ska jag inreda så den blir luftig och vacker. Och sen blir det skrivarkurs...

Kram och så önskar jag er en häääärlig måndag! Vi hörs snart av igen! Kram Maud

Karin vann utlottningen av min tavla

Kära vänner! Som ni vet lottade jag ut min tavla "Ingen annan kan öppna dörren till mitt HOPP". Tack alla ni som betalade in till Läkare utan Gränser och som var med och tyckte om min tavla. Det blev Karin Härjegård som vann den. Karin ringde mig då hon hann läsa på facebook om sin vinst - innan jag hann ringa henne. Så roligt att få möta en så glad röst och höra hur hon redan har bestämt att tavlan ska hänga så att hon ser den från sin skrivarplats. För er som inte känner Karin - kolla in hennes blogg - Karin Härjegård.

Mitt måleri, min utställning på Gamla Lanthandeln (som nu är avslutad), min utlottning - allt det här har gett mig så mycket härlig och ljus energi. Jag känner mig fylld av nya idéer och planer och känner just nu att jag lever mitt drömliv. Jag får pengar varje månad - som jag själv tjänat in under mitt arbetsliv! - jag har förmånen att vara frisk och stark, jag har en kreativ hjärna som hjälper mig att hitta på roliga saker att ägna mig åt. Jag fortsätter att måla på mitt tema "Ingen annan....". Jag skriver på en bok. Jag älskar att leva. Och eftersom jag inte alltid har haft det så - de svåra stunderna har varit svåra - så har jag förstånd att uppskatta mina goda dagar. Jag känner tacksamhet.

Jag ägnar tankar åt tacksamhet varje dag. Det är så lätt att gnälla över det som inte blev bra. Pengarna man saknar, nån som sa nåt taskigt, missnöjet över utseendet, att man inte själv fick vara med. Och jag säger inte att det är lätt att plötsligt bli tacksam över skattesmällen som kom, eller bilen som behövde repareras. Men att leva i tacksamhet innebär ändå, att när dom där svårigheterna kommer, ser jag ändå bortom hörnet och inser att jag har så mycket att vara tacksam över.

Så - för idag: Tack för att jag klarade att köra hem igår kväll i den tjocka, tjocka dimman som gjorde att jag knappt såg vägen.

Tack för att jag hittade den där svart/vitrandiga blusen som passade mig så bra.

Tack för solnedgången igår som var så magisk då jag stannade upp och tittade ut.

Tack för lunchen med min kära vän Pia.

Tack för att jag fick träffa mina älskade barn och barnbarn en stund igår.

Tacksamhet läker mycket i mitt liv. Jag har bestämt mig. Jag fokuserar på tacksamhet. Det hjälper mig att vara en mer kärleksfull och närvarande människa.

Jag önskar dej en härlig dag med något att glädjas åt. Varm kram från din vän Maud

 

 

  • Hits: 16

Vill just DU vinna min tavla?

Hej så här på lördagsmorgonen!

Idag lottar jag ut min tavla - "Ingen annan kan öppna dörren till mitt hopp". Är den här tavlan något för just ditt hjärta?

Nu har jag hämtat mina tavlor från utställningslokalerna på Gamla Lanthandeln i Krokom där de hängt hela oktober. TACK - alla ni som kom och tittade, tack alla som köpte mina tavlor - ni är helt underbara! Du som hittat hit har säkert sett bilden på HOPP-tavlan på facebook, en tavla som flera av er har sagt att ni tycker om.

Tavlan mäter 80x80 cm + ram. Den är målad i akryl och det finns inslag av collage.

SÅ HÄR GÅR UTLOTTNINGEN TILL: Dela gärna mitt inlägg på facebook, samt sätt in valfri summa till Läkare utan Gränser; Plusgiro 900603-2 eller Bankgiro 900-6032 eller Swish 9006032.

Skriv sedan i kommentarsfältet på min facebooksida att du har gett din gåva och vill vara med på utlottningen. (Eget ansvar - jag kollar inte om du gett din gåva.)

Utlottningen avslutas måndagen den 12 november kl 1200. Måndag kväll den 12 november kommer jag att dra en vinnare, och lägger ut resultatet här, på min fb-sida och jag kontaktar också vinnaren personligen.

Jag levererar tavlan i det geografiska närområdet som är Jämtland, men bor du längre bort hämtar du tavlan själv, eller betalar frakten.

Välkommen att delta och kram från Maud

  • Hits: 23

Mindfulness - Sinnesro

Hej igen! Hur har du det där ute i världen? Tänk så spännande att tänka att nånstans där ute finns du och lever just ditt liv. Just för dej har dagen nyss vaknat och du har en hel dag med spännande möjligheter framför dej. Kanske blir det en jobbig dag, kanske blir inte dagen som du tänkt dej, men kanske blir dagen mer fantastisk än du förväntat dej. Kanske händer det nåt fint. Kanske. Vi vet inte. Och vi kontrollfreakar borde ju nästan ramla ihop över att inte veta hur det ska bli, men jag har lärt mig att det går att leva bra ändå.

Och återigen - det som hjälper mig är mina dagliga rutiner. Jag vet -jag har nämnt det förut att jag mår bäst när jag sköter mina rutiner. Jag vet också - det låter så himla trist att vara en sån där trökig rutinmänniska. Men för mig är det min livlina, och en av mina vägar till sinnesro. Varje söndag kväll eller måndag morgon gör jag en ny handlingsplan för kommande vecka. Där skriver jag ner allt jag vet ska hända - allt som är planerat. Sen kollar jag igenom varje kväll inför nästa dag. Jag planerar in mina göromål och mina måltider. Eftersom jag är en tvångsmässig överätare, en beroendepersonlighet som har svårt att stå emot mina impulser att äta när jag inte ska, så MÅSTE jag verkligen ägna mig åt mina dagliga rutiner.

Och - det här att vara ledig från inkomstarbete har ju också varit en omfattande omställning. Att inom rimliga ramar kunna göra precis vad jag vill under dagen! En sån sak kan ju lätt innebära att man blir sittande, eller liggande i soffan och sappar mellan kanalerna i tv-n. Eller att man blir sittande med sitt korsord. Att man blir lite deppig och handlingsförlamad. Jag har känt dragningen. Det har funnits dagar...

Därför är mina rutiner livsviktiga. Jag stiger upp. Jag fixar kaffe. Jag ringer in på mitt OA-möte (Overeaters Anonymous). Jag stämmer av min dagsplan. Jag äter frukost. Jag tar min promenad eller cyklar på min träningscykel. Jag fixar till mig och gör mig fin inför dagen. När det är klart är det dags för andra göromål. Olika saker ska hända. Och om jag bara är hemma så blir det gärna en förmiddag i ateljén med sortering av grejer, måleri, skriveri, sömnad eller nåt annat kreativt som lockar. Jag har låååång lunchpaus. Ofta med en promenad i trädgården, om inte annat så går jag ut och andas lite - sträcker armarna mot skyn och säger TACK. Tack för den här dagen. Sen kommer eftermiddagen och jag har ett "arbetspass" igen. Numera har jag sen tid att laga middag i lugn och ro - och att äta maten med sinnesro. DET har jag svårt för. Jag glufsar fort i mig maten innan jag hunnit tänka. Så jag tränar på att äta mindful. Med sinnesro. Lägger ner gaffeln emellanåt. Tittar på ljusen som brinner på bordet. Smakar på tuggan innan jag sväljer. Tittar på den gröna salladen, de röda tomaterna, det fina på tallriken.

Äh - jag vet. Jag låter som en övermänniska. Jag fixar inte allt det här varje dag. Men jag strävar. Och det går allt bättre. Nån sa till mig nu på morgonen i ett telefonsamtal: Ja, jag skulle också vilja ha det så, men du vet - min mamma är här just nu och jag är förkyld och nästa vecka blir det konferens på jobbet och... och...

Precis! Sånt är livet! Jag är i en fas i livet när jag inte behöver stressa med en mamma som hälsar på. Eller vara på nån konferens på nåt jobb. Jag är priviligierad - men jag har ett helt långt arbetsliv bakom mig. Jag vet hur det kan vara och jag vet också att om jag hade hittat vägen till mina rutiner tidigare i livet hade jag nog haft lättare att hitta sinnesro. Åtminstone ibland.

Vi kan så mycket om hur vi ska göra. Vi vet så mycket. Men ibland glömmer vi. Och då tänker jag att vi får ta upp tråden igen, fortsätta sträva. Jag glömmer också. Men sen gör jag på mitt bästa sätt igen. Tills jag glömmer igen. Och tar upp tråden igen. Och så blir dom bra dagarna fler än dom där jag glömmer hur jag gör min bästa dag. Det kallas att sträva framåt. Träna på ett bättre sätt att leva i vardagen.

Kram kram kram från Maud - nu är det dags att äta frukost. Jippiiiii! Idag blir det stekt ägg med halloumi och tomater och gurka. Härligt!

 

  • Hits: 31

November, inte en månad som andra

Hej där! Månad följer på månad, och plötsligt är det november. Så plötsligt borde det kanske inte kännas, men på nåt sätt gör det så ändå...

November smyger sig på mig under tystnad. Mitt sinne överraskas. En engelsk poet som hette Thomas Hood uttryckte att plötsligt finns det "ingen skugga, ingen sol, inga fjärilar, inga bin, inga frukter, inga blommor, inga blad, inga fåglar". Utomhus har vi i stället silvergrått ljus, ett välbekant landskap som berövats all anspråksfullhet.

En kan bara hoppas att bakom alla stängda dörrar flammar brasor över verkligheten, strålar en köpt, men härlig bukett i rummet, lyser tända ljus som skingrar mörkret. Har någon skrivit om novembers skönhet på samma sätt som man besjunger maj, juni, juli, augusti, september? Nej, tror inte det. November är lik en människa som har funnit sin äkthet - och där skönheten kommer inifrån. Vi får liksom vänta in, titta lite djupare.

Kanske kan november hjälpa oss att återerövra lite mer inre stillhet? Kan vi kanske följa årstidens växling lite mer? Följa med i mörkret som kommer tidigare, lägga oss lite tidigare, leva lite lugnare, minnas att lika väl som naturen har ebb och flod, månskära och fullmåne, sommar och vinter - så ska vi också lära oss följa våra egna behov av vila, lugn, arbete, upphetsning - och vila och lugn återigen. Vi reflekterar lite över vad naturen vill lära oss. Vi är ju en del av vår natur.

Så - omfamna november kära vänner. Låt november bli den där sammetsmjuka filten som du drar över dej när du sluter ögonen en stund. Snart ska vi leka jul - men till dess får november vagga oss till ro en liten stund.

Varma kramar och tillönskan om en skön och god helg! /Maud

  • Hits: 43

Och en annan ängel - en annan lärdom

Hej igen - apropå änglar och lärdomar. När jag tänkte på Birgitta som jag skrev om häromdagen, så kom jag även att tänka på Iren. Henne har jag också jobbat med, tätt och med ett gott förhållande. Det hände att jag, när jag reste till Stockholm i mitt jobb, fick bo hemma hos Iren och hennes make. Jag glömmer aldrig första gången jag skulle sova över. Vi hade en trevlig dag, jag blev bjuden på lunch, fick inta gästrummet, vi tittade på hennes trädgård och vi promenerade.

När klockan var 16, sa hon plötsligt till mej: "Nu har vi egen tid. Vi ses här i köket vid 6-tiden så lagar vi mat och äter." Jag får erkänna att jag blev lite paff. Skulle vi inte umgås? Vad skulle jag nu göra? Iren gick uppför trappan för att vila, som hon sa, och jag gick till gästrummet. Jag satte mig på sängen och funderade. Vaddå vila? Jag tog fram min bok, jag ringde min dotter, men fortfarande hade det bara gått 20 minuter. Så - jag fick väl lov att lägga mig ner på sängen då. Vila? Jag började läsa, nog kände jag att ögonen blev lite trötta, och jag måste ha somnat för när jag vaknade var klockan halv 6 och jag hörde hur det slamrade i köket. Men eftersom jag gått ner i varv, valde jag att duscha och byta tröja innan jag anslöt mig i köket. Där var Iren glad och pigg, vi lagade mat tillsammans och hade en jättetrevlig middag och kväll. Varje gång jag sen besökte Iren, upprepades samma sak. Vid 4-tiden var det egen tid någon eller ett par timmar. Och hörrni - så skönt det var.

Och självklart var det också en härlig lärdom. Man kan ha egen tid trots att man har gäster. Man får tänka en stund på sig själv och de egna behoven. Men är inte livet fantastiskt. Jag har varit väldigt inne på att serva och finnas till för andra. Se och tillfredsställa andras behov. Men som Iren sa: Jag är mycket snällare och trevligare när jag tar hand om mig själv också.

Jag har faktiskt gett mig på att praktisera hennes sätt att ta egen tid. Ibland har det varit svårt, ibland känts omöjligt - men dom gånger jag gjort det har det också känts fantastiskt bra. Och när jag har gäster några dagar, som jag har just nu, då är det helt nödvändigt att få säga - att nu har vi egen tid nån timme eller ett par. Då får hjärnan vila, då återkommer lusten att ha det roligt tillsammans.

Ja, så du ser. Lärdomar kan kännas knepiga då jag möter dom första gången, men så himla bra då det får landa. Tack Iren!

Och kram på er alla fina vänner. /Maud

  • Hits: 66

En av de änglar jag mött och det hon lärde mig

Aldrig glömmer jag Birgitta! Hon gjorde något som jag, då det hände, var mycket förvånad över och även lite besviken och ledsen över.

Vid sekelskiftet ledde jag under några år en nationell verksamhet för RiksFUB (Riksförbundet för Utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna). Verksamheten gick under namnet BUKU (Brukarstyrd Utvärdering och KvalitetsUtveckling). Min uppgift var bland annat att sätta samman team, utbilda teamen och att vid förfrågan från kommuner/organisationer ute i landet skicka ett team till den verksamheten som aktuell kommun/organisation önskade skulle utredas kvalitetsmässigt. Teamen bestod av en anhörig, en brukare och en personalrepresentant - alla med egen erfarenhet av arbete, eller av att ta emot service, inom omsorgsområdet. En person var också teamledare och den som hade ansvar för det som skedde under utredningen på plats, och som också skrev rapport som sedan skulle lämnas till beställaren. Det var lite bakgrund det.

Det var genom arbetet med BUKU som jag träffade Birgitta. Hon var anhörig, en mamma med en vuxen dotter med Downs syndrom. Birgitta var äldre än jag, kanske 25 år äldre. Hon var socionom och hade jobbat bland annat som kurator under många år. Hon var mycket erfaren, klok, vis, otroligt kompetent, fantastiskt kunnig, hade stor social kompetens, var orädd och hade massor av humor. Jag älskade Birgitta. Vi jobbade ihop under säkert 10 år. En dag kom Birgitta till mej och sa att nu ville hon avsäga sig fler uppdrag.

- Nu ska jag vara pensionär, sa hon. Jag ska spela bridge, gå på senioruniversitet och läsa historia, jag ska ägna mig åt svampplockning och trädgård. Och barn och barnbarn.

Jag blev verkligen förskräckt. Jag blev ledsen. Jag ville inte vara utan henne i min verksamhet eller i mitt liv. Jag kämpade emot. Jag tänkte också på vilken tillgång hon var i vårt gemensamma arbete, hur mycket jag alltid kunnat lita på att det blev ett bra jobb gjort då just hon var teamledare. Jag blev förvånad också. Hur kunde hon tänka sig att "bara vara" pensionär? Nåväl, jag fick bita i det sura äpplet för Birgitta hade bestämt sig.

Birgitta var och förblev en stor förebild i mitt liv. Vi höll kontakten en hel del från början, men så småningom blev det mera sporadiskt. MEN - och nu kommer det som jag ville berätta: Hon har betytt enormt mycket för att jag - då jag blev 65 - faktiskt slutade jobba och att jag även något år dessförinnan drog ner på arbetstiden. Hon lärde mig att trots hög kompetens, kapacitet och erfarenhet - har man rätt att tacka nej. Nu räcker det, sa Birgitta.

Jag hade många funderingar inför min pension. Nu - tänkte jag, när jag har som mest erfarenhet och är som mest kunnig - ska jag då sluta med mitt intressanta jobb? Nu när jag har som mest att ge? Men så tänkte jag på Birgitta och insåg att jag skulle göra likadant. Sluta jobba. Gå i pension. Göra roliga saker som jag längtat efter. Måla, skriva, sy. Leka. Prioritera min älskade familj. Ja, jag gjorde som Birgitta. Kunde hon så kunde jag.

Härom dagen ringde Birgitta. Det var länge sen vi talades vid. Hon berättade att hennes älskade dotter hade dött och hon frågade mig om hon fick använda en strof ur en av mina dikter i dödsannonsen. Jag grät. Jag blev så hedrad. Jag passade på att tacka Birgitta för allt det som hon lärde mig och allt hon betydde för mig. Nu ska vi hålla kontakten igen. Tack min vän, tack Birgitta.

Och tack alla änglar jag mött och som lärt mig livskunskap som jag burit med mig vidare i livet. Ni gjorde det lättare att leva.

Ibland - tänker jag - är det svårt att urskilja en ängel. Lärdomen man får kan verka negativ. Men i längden mina vänner, kommer förståelsen för det man egentligen fick lära sig. Det går att tacka nej till jobb trots kompetens och intresse. Det är tillåtet och härligt att leka mer och att uppskatta det enkla livet till fullo. Varm kram och hjärta till just dej från Maud

  • Hits: 71

Att förlåta

Ibland uttalar vi ord i all hast, och handlar i ilska och utan eftertanke. På det sättet är det lätt att väcka ilska tillbaka, besvikelse, och t o m rasera tillit som kan bli svårt att reparera. Ibland kan såren ligga djupare, ett svek av en far som övergav, eller en mor som valde fel i ett längre perspektiv, en familjemedlem eller en vän som försvann.

Jag glömmer aldrig när en av mina allra närmaste vänner, en vän som jag haft i 30 år och litade på lika starkt som på mig själv, plötsligt tackade nej till min vänskap. Jag bad om förklaringar, och de förklaringar som kom var via mail, om saker jag sagt och som hon tagit illa upp för. Vi hade - som det alltid är - olika bilder av vad som sagts. Hennes bild var att jag var fientlig och att jag var en energitjuv. Och det var hennes sanning och ingenting jag sa eller gjorde kunde ändra på det. Jag bad att vi skulle pratas vid på telefon (vi bodde långt från varandra) men det ville hon inte heller. Hon ville bara göra slut.

Jag bad om förlåtelse, jag gick ner på mina bara knän, för mig var vår vänskap mycket större än detta, och jag sa att vi kunde hjälpa varann att förändras. Jag sa att jag tyckte att hon hade del i det hela, som inte sagt till mig mycket tidigare om hur hon kände, och att vi måste kunna lösa detta. En 30-årig vänskap kastar jag inte bort. Ingenting hjälpte. Hon hade bestämt sig. Inget förlåt hjälpte. Jag fick ge upp.

Det är länge sen detta hände, och det är fortfarande ett sår i mig som inte läkt riktigt. Hennes  handling var så oväntad och den gick djupt. Jag vet inte hur hon har det idag, säkert har hon det bra och har gått vidare. Jag tänker ofta på henne och saknar den närhet vi hade under så många år, tilliten och vänskapen. Det dröjde länge innan jag vågade lite på mina vänner igen, tryggheten var borta. Jag byggde upp en mur och gav en del, men inte allt, jag hade blivit rädd. Men även det gick över. Idag har jag grundmurad tillit till mina närmaste vänner. Och jag har också vänner som vågar säga som det är. Kärleksfulla vänner rakt igenom hela hjärtat.

Även jag kan ibland uppleva att en vän kan visa en sida jag inte känner igen, eller kanske svara undvikande eller tom lite surt. Då tänker jag alltid att hon eller han kanske är trött, eller ledsen, eller hade en dålig dag. Jag förlåter innan jag ens frågat hur det står till. Jag skriver inte det för att jag är en övermänniska, utan det är så jag är. En person som står mig mycket nära sa en gång att "du har lite för lätt att förlåta ibland".

Kan man ha för lätt att förlåta? Ja kanske. Men att förlåta den som man känner har gjort en illa på något sätt, läker också den egna själen. Att acceptera det som hänt, betyder inte att jag godkänner det. Jag kan känna smärta, men jag accepterar, och jag förlåter. Under livet har det ibland tagit lång tid att förlåta en oförrätt - jag har ältat och pratat och legat vaken. Men du vet - sinnesrobönen. Jag återkommer till den och mitt arbete med mig själv i 12-stegsprogrammet. Det är bara jag som kan göra jobbet med acceptans, tacksamhet, planering, kärleksfullhet mot nästan - och mycket mera - och det har varit värt all smärta. Att möta min nästa med kärleksfullhet, ge någon ett gott ord på vägen, kunna berömma, glädja en annan - det ger mig själv så mycket liv och glädje. Och kanske var min väns svek en del i att jag hittade en del av min egen väg.

Jag filosoferar: När man tog bort ämnet Kristendom i skolorna, ersatte man det inte med något. Jag tror det borde ha ersatts. Med Livskunskap, 12-stegsprogrammet, Etik och Moral - och inte bara som nåt man läser en några lektioner, utan genomgående under hela skoltiden. Så tänker jag. Varje människa behöver kunskap om hur man kan leva, att vi har val och ansvar, och vad vuxenhet innebär.

Nu slutar jag för idag, jag ska gå på stan med min dotter - och det ska bli riktigt underbart. Men du - idag funderar vi vidare på förlåtelse, eller hur? Vi har allt att vinna!

Kärlek och skönhet - och kram från Maud

  • Hits: 90

Att leva i tillfrisknande

Hej från mej! Vad menar jag med den där rubriken tro? Att leva i tillfrisknande? Det antyder på nåt sätt att jag är sjuk, och behöver tillfriskna. Och så är det med mej, min sjukdom heter överätande och sockerberoende, och att ha varit insjuknad i styrka - som Tommy Hellsten skriver om, och en massa andra orostillstånd och stresstillstånd som jag dragits med. Att vara insjuknad i styrka, skriver Tommy om, som att man är i ett tillstånd där man sätter en ära i att klara allt själv, att inte be om hjälp, att alltid vilja göra det där lilla extra som får folk att säga "Oooooooo, du kan du!". Och så får vi uppmuntran i vår styrka, och så vill vi fortsätta och göra ännu mer, ännu bättre. Jadå, där har jag varit, men nu behöver jag inte den bekräftelsen längre. Jag kan be om hjälp, jag kan säga nej, jag kan leva mitt mindre liv utan att någon tittar på. Mina dagar kan kännas lite tristare och gråare ibland, men jag kan njuta av mina innehållslösa dagar - och uppskatta dem t o m. Och innehållslösa - det är ju bara utifrån mitt gamla liv då jag var efterfrågad hela tiden. Nu ger jag dem själv innehåll, målar en bild, tar en promenad i höstfärgernas eldar, ringer en god vän.

Stress har jag också funderat mycket på. När jag tycker att jag inte stressar, så kan jag ändå vara i ett tillstånd av spänning. Och i denna värld utan lugna vrår är det inte lätt att fly från oväsen och från rastlöst jäktande. Jag känner också av det, trots min ålder och mina lugna dagar. Jag har lätt att gå upp i varv, min känslighet har ökat.

För att leva i tillfrisknande från stress, styrka, ätstörningar - odlar jag min tacksamhet, ser till att jag får en stund dagligen i ensamhet, mediterar, försöker förenkla, går igenom min almanacka och ser till att den inte blir för full (fast jag älskar att ha mkt att göra), tänker efter innan jag lovar något, lägger in ställtid före och efter allt jag tar på mig, lägger mig tidigt emellanåt, låter telefonen ligga och svarar inte om jag är upptagen  med annat eller äter middag med min man. Jag försöker hålla mig borta från negativitet, vårdar mina vänner så gott jag kan, välkomnar utmaningar, sätter upp mål som jag kan nå, släpper onödiga förväntningar, njuter av skönhet, läser sinnesrobönen då jag blir orolig, tar hand om min själ, håller fast vid mina drömmar - än är ju inte alla sånger sjungna! Jag odlar min kärleksfulla sida, fortsätter att utvecklas och leva med mitt sanna jag. Allt det här låter ju som om jag vore en fantastisk människa som jobbar med mig själv oavbrutet. Nädå, jag är bara en människa, jag blir ledsen, jag blir trött, jag blir dum också ibland. Men jag strävar. Jag vill framåt. Det räcker så bra.

Idag ber jag om hjälp att klara ännu en dag i tillfrisknande, glädje och kärleksfullhet. Det fungerar. Jag är ett levande bevis.

Kramar till dej från mej/Maud

 

  • Hits: 81

Ingen annan kan sjunga mina sånger

Hej igen! Igår var jag på Gamla Lanthandeln i Krokom, det var min bror och svägerska som ville se min utställning, så jag följde med. Det är så härligt för mig att lite då och då återse mina tavlor som hänger på väggarna, i den gamla och godhjärtade miljön. Jag har fått sälja 7 av mina 15 tavlor, och det hade jag aldrig väntat mig. Det känns så fantastiskt att så många har tyckt om mina bilder. Jag tror att det är temat som engagerar, och det engagerar även mig. Jag ska fortsätta måla på det här temat. Än är inte alla sånger sjungna och än är inte alla tavlor målade heller!!! Just nu har jag en blå kvinna - en blå tavla - som står  här i mitt staffli och väntar. Temat på den är "Ingen annan kan se mina avtagsvägar". Den blev inte klar till utställningen, den krånglade och ville inte lyckas - så jag la ner penseln för att inte tvinga fram en avslutning. Tids nog kommer jag på en lösning för min blå kvinna. Det är gott att låta saker ta tid.

Just nu är det tidig morgon. Mina fina pojkar - mina barnbarn - sover gott i sina sängar här hemma. Jag är så tacksam över att de fortfarande vill hänga med oss hem och delta i våra enkla liv. Igår spelades det fotboll, dom har en fantastisk morfar som gör allt han kan för att finnas för dom. Trots sina skadade lungor spelar han fotboll så mycket han orkar. Och igår ville Alexander, 13 år, laga mat med mej. Det blev festmiddag - fisk- och skaldjurssoppa och sen Creme Brulée!. Det var första gången jag gjorde den efterrätten, och det var enklare än jag hade trott. Och kul att laga mat tillsammans!

Efter en god natts sömn, har jag nu suttit i mitt lilla bibliotek och filosoferat över livet, skrivit lite i min morgonbok och läst lite också. Tänt ljus och mediterat. Tänk vad tid kan göra skillnad. Det fanns en tid när det var kaosmorgnar hemma hos oss, i ordets rätta bemärkelse. Det var skrik och ilska och svårt att orka med. Jag var så ofta arg. Men idag har jag fridsamma morgnar. Ljus och frid och lugn och ro. Med tiden förändras allt, på gott och ont. Jag älskar mitt fridfulla liv av idag, men det finns sådant jag saknar också så klart. Mina barns runda armar runt min hals. Att få betyda allt för sitt barn. Troskyldiga ögon, all den kärleken. Men allt det där finns fortfarande, det har hänt, jag har varit med om det, och jag får fortfarande nån kram då och då i förbifarten av mina barn. Och av mina barnbarn. Visst vill jag ha fler kramar men jag tjatar inte om det. Jag säger bara tack, då jag får en. Om dom visste vad den där kramen betyder för mig! Den är som en vila i fridens land.

Ja tänk hur det är att bli gammal hörni. Det är spännande att se tillbaka på ett helt liv. Så mycket har hänt, så många vägar jag fick gå. Så många fantastiska hållplatser, så många underbara änglar jag mött. Så många läromästare, både de goda och de mindre goda. Alla hade något att lära ut - om hur jag ville vara - men också om hur jag inte ville vara.

När jag kommer igång att filosofera kan det bli mycket skrivet. Men nu rundar jag av och dricker upp mitt kaffe som troligen kallnat medan jag filosoferat en stund här med dej. 

Lev varsamt och med eftertanke. Hoppas din dag får innehålla minst ett rejält och befriande skratt! Med kärlek - Maud

  • Hits: 83

Tvångsmässig överätare

Hej igen! Idag vaknade jag halv 5 och  har inte kunnat somna om. Så irriterande det är att ligga och försöka - även om sängen är skön och täcket varmt och gott och rummet i haldunkel. Jag drar aldrig ner rullgardinerna för jag älskar att se månen och stjärnorna, och på sommaren ser jag soluppgången och solnedgången. Jag störs aldrig av ljuset - det gör mig snarare trygg och på gott humör. Idag tänkte jag skriva lite om tacksamhet. Nån sa till mig härom dagen - "och så ska man ju va så jävla tacksam också för allting!". Jag var tvungen att skratta - det lät så himla kul. Nä man behöver inte alls vara tacksam - det vet ju du också - och ibland kan det kännas som att det verkligen inte finns nånting att vara tacksam över.

Men i raden av åtgärder för att tillfriskna från överätandet, har jag ändå under flera år nu, skrivit en tacksamhetslista. Varje kväll - eller på morgonen, beroende på hur jag väljer. De ingår i mina RUTINER för min dag. Jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg hur jag verkligen h a t a d e rutiner, och  hur jag såg ner på rutinmänniskor tidigare i livet. Och det tror jag det - jag ville ju fortsätta att rebelliskt gå min egen väg och bestämma själv! Idag inser jag att det där var ju en ren egotripp som inte alls gagnade mitt tillfrisknande eller mitt mognande till en vuxen och ansvarstagande människa.

Jag kliver upp. Jag läser mina morgontexter ur två böcker - det är inga långa texter. Jag läser ur "Dagliga reflektioner" (från Overeaters Anonymous) och jag läser dagens text ur Inre Rikedom av Sarah Ban Breathnach.  Just den boken, med en kort text för varje dag, har följt mig länge nu. Jag köpte den i slutet av 90-talet och sen har jag läst dagens text år efter år. Min första bok föll alldeles sönder och gick till slut inte att hantera, och då jag skulle köpa en ny var den slut på förlaget. Men - skam den som ger sig, jag hittade ett ex på Bokbörsen, och så fortsätter jag läsa. Den ger mig så mycket, både praktisk inspiration och mental. Och den är rolig. Lite för amerikansk ibland kanske, men härlig, och jag tar till mej texterna på det sätt som jag själv väljer.

Sen när jag har läst, ringer jag ofta in på ett telefonmöte, ett gruppmöte där jag träffar på fler personer med samma sjukdom som jag. Mötet tar en kvart, precis lagom på morgonen. Vi presenterar oss, jag känner igen många namn och röster, de har blivit mina okända och trygga vänner. Vi avslutar alltid med Sinnesrobönen. Den bön som jag brukar påstå har räddat mitt liv. Åtminstone mitt mentala liv. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Tänk så klokt. Det är ju bara på det viset vi kan leva i frid och ro. Jag kan inte förändra någon annan. Jag kan inte förändra sånt som skett. Men jag kan acceptera och hitta sinnesro när jag gör det. Så fortsätter bönen: Mod att förändra det jag kan. Och vad kan jag förändra? Vad? Vem? Just det - den enda jag kan förändra är mig själv. Det enda jag kan förändra är hur jag regerar, agerar, lever mitt liv. Jag kan ju välja. Och slutligen: Och förstånd att inse skillnaden. Den  här bönen har jag bett otaliga gånger. Ibland i tårar, ibland i förtvivlan, och den har alltid alltid hjälpt mig.

Så ser min morgon ut. Läsa, ringa, be/meditera och slutligen skriver jag några rader innan dagen tar vid. Jag har en bok i A4-format. Inga linjer, för jag vill vara fri att rita, måla, klistra in klistermärken, och skriva stort - ta ut svängarna om jag känner för det. Idag skriver jag inte i min bok, utan idag skriver jag här. I min blogg. Så - här kommer min tacksamhetslista:

Tack för att jag fick en sån härlig stund med min son i hans hem igår kväll.

Tack för att doktorn ringde med så fint besked om mina prover igår.

Tack för att köksgardinerna blev så glada och roliga i köket.

Tack för höstfärgerna som är så vackra så det nästan gör lite ont i bröstet.

Tack för att jag har fått vakna upp till den här underbara, nya dagen, som jag ska fylla med kärlek.

Nu är klockan snart 7, jag ska ringa in på mitt OA-möte, och sen ska jag ta en snabbtitt på min plan för dagen. Min matplanering är gjord, och jag känner mig trygg i det. Och jag tänker: Bara för idag. Idag är jag trygg och kärleksfull och kommer att äta på ett bra och naturligt sätt.

Kärlek och omtanke till dej! Kram från Maud

  • Hits: 83

Vernissage i lördags - mitt crescendo

Hej igen! Jag är så glad - så glad - för alla vänner och bekanta och obekanta som kom till min och Eva Alexanderssons vernissage i lördags. Miljön på Gamla Lanthandeln i Krokom är bäst. Gamla väggar, gamla möbler - kakelugnar och kaminer - och överallt hade Carina - ägaren - eldat. I denna mysiga miljö hängde våra färgexplosioner, till glädje eller förtret. Vad vet jag... men jag tror mest till glädje. Jag tycker om mina tavlor med texter, och jag vet att fler tyckte om dom. Jag fick faktiskt sälja några. Jippiiii. Även om inte det var huvudsaken så var det lite som ett gott betyg. Å vad jag är lycklig som får vara med om så fantastiska dagar. Det blev en pärla på mitt livs halsband!

Men så igår - dagen efter crescendot - infann sig den stora Tomheten. Jag känner igen den och hade väntat mig precis den tomheten. Den kommer alltid som ett brev på posten då ett projekt är avslutat. Jag har varit med förr. Och jag tänker - att då jag jobbar med ett projekt, är det härligt. Länge är det härligt. Mot slutet - några veckor före avslut - kommer så stressen. Jag börjar vakna tidigare på morgonen, ligger och tänker på saker som inte blev bra, som jag behöver förändra. Jag börjar måla kl 06 i stället för att leva på mina lugna morgnar. Jag skulle ju hinna måla ändå - men den inre stressen tillåts plötsligt styra. Alla mina kloka tankar är som bortblåsta. Nåja inte alla, men jag börjar tänka bort mina behov igen.

Ibland i livet har jag känt mig utmattad i slutet av ett projekt som varit en utmaning, och som jag har arbetat intensivt med under lång tid. Oftast har det räckt att ta några dagar ledigt och vila - och sen återuppta jobbet i en lugnare takt. Men även jag - som så många andra - har varit redigt utbränd. Det är länge sen nu, men jag har det med mej som en kunskap. Och jag tänker att den utbrändheten - första gradens utbrändhet - är en följd av att man levt i obalans under åratal, så att det som skulle ha varit en tillfällig situation, har blivit en livsstil. Javisst - där har jag också varit. Men inte den här gången, långt ifrån. Inte är jag utbränd, långt ifrån.

Men jag har lätt att bli lite vidbränd. Jag är en känslig typ. Jag orkar inte så jättemycket, min energi kan säga hej och goodbye för en stund. Och när jag blir så här trött och tom så är jag den enda som kan göra de förändringar som måste till. Som att säga: STOPP! Jag väljer ett lugnare tempo nu en tid. Jag avstår från att göra allt jag tycker är kul, jag väljer och tackar ja till lite "lagom" för en tid. Jag återtar mina rutiner, jag sitter i min lugna ateljé. Jag gör som tjuren Ferdinand, jag luktar lite på blommorna. Skriver några ord. Småstädar lite. Drar upp morötterna ur landet. Letar ett recept på morotssoppa. Ringer mina älskade nära och kära. Ber att få en extra kram. Ger bort en extra kram. Och så kommer kraften tillbaka. Var mitt målarprojekt värd allt detta? Absolut. Det gäller att spänna bågen ibland. Men inte så den brister. Det är det som är livet.

Kram och kärlek från Maud

 

  • Hits: 103

Där kom hon och var glad och hoppfull och körde bil

Hej igen.

En person jag känner sa en gång när vi pratade: "Jag har alltid varit avundsjuk på dej". Gissa om det fick mig att fundera. Mitt liv har inte varit särskilt avundsvärt. Jag har haft en hel del svåra stunder och till och med tragedier i mitt liv som jag tagit mig igenom. Inte utan smärta. Det har varit mycket "ta hand om andra" - och visst har det kostat. Så jag tänkte på det den där personen sa om avundsjuka - vad var vederbörande avundsjuk på?

Själv är jag TACKSAM - och jag förstår att jag ska vara tacksam - för att jag inte har genen avundsjuka. Eller snarare - jag har den i en mild variant. En god vän sa till mig att avundsjuka i dess mildaste form handlar om att se något som en annan har - och känna - jag vill också. Ingen missunnsamhet alltså - utan bara känna att så där vill jag också ha det. Eller vara. Eller göra. Egentligen ganska inspirerande. Avundsjuka på nivå 2 handlar om att du har något och jag vill ha det. Det svider lite inombords för att du har det jag inte har. Kan handla om allt från utseende till pengar. Och sen kommer den värsta sorten: Du vill inte ha det jag har - men du unnar inte mej att ha det heller.

Min goda vän Bitten berättade en historia igår för mig - och jag ger den vidare här: Till en by någonstans i Sverige kom en ung och snygg präst. Han blev mycket populär bland fruarna i byn. En tid senare kom en ny kantor också - en kvinnlig sådan. Hon och prästen blev goda vänner. Fruarna i byn tyckte inte om det och de började prata skit om organisten. De ansåg att hon förfört prästen. Det gick så långt att de till slut anmälde kantorn och ärendet nådde faktiskt tingsrätten. Väl där frågade till slut domaren varför de som anmält var så arga och hatiska mot kantorn. Svaret: "Där kom hon och var glad och hoppfull och körde bil!"

Jag vet så klart inte om det här verkligen är sant - men det spelar ingen roll. Det belyser hur långt människor kan gå då avundsjukan får fritt spelrum. Så idag kör vi den fula AVUNDSJUKAN på porten, govänner. Vi blir i stället INSPIRERADE av andras lyckor och glädjeämnen. Då tror jag att vi har större chans att hålla oss friska och kärleksfulla och till och med lyckliga.

Inspiration och kärlek till er alla! Kram från Maud

  • Hits: 80

Njutningen av att vara i flödet

God och härlig morgon på dej! Idag håller jag på och färdigställer. Nu har jag material till en utställning, jag har jobbat på en längre tid och nu får det vara bra så. Nu har jag ett par inramningar att göra - och jag är alldeles fascinerad över mig själv. Jag har flera dagar kvar och är i princip klar. Jag är så van vid att tänka - varje gång jag närmar mig slutet av ett projekt - att - "jag skulle ha behövt en dag till för att göra klart". Men den här gången är jag klar. Givetvis skulle allt ha kunnat göras bättre, förfinats, jag kunde ha gjort mer - bättre som sagt. Men nu är jag klar, nu är jag i mål för den här gången.

En bekant sa till mig härom veckan: "Du är lycklig du som har intressen. Jag går bara hemma jag och gör ingenting och har tråkigt." Ja - jag förstår verkligen att det kan kännas trist ibland, och att man kan känna sig understimulerad och uttråkad när man är hemmavid och ingen längre väntar på att man ska komma till ett jobb, eller - när man helt enkelt inte längre känner sig behövd nånstans. Så har jag också känt emellanåt - och det är absolut att ta på allvar.

Därför är jag också så glad att jag hittar vägar att få utlopp för mina talanger. Jag är förvissad om att vi alla har talanger på något sätt. Det kan handla om att baka, handarbeta, fotografera eller att njuta av sitt hem. Men att ha en talang räcker inte. Man måste göra något av den, annars blir det ingenting. Och jag har talang att måla, och skriva. Och leka och hitta på. Och dra saker i mål. Så nu har jag alltså målat, jag har skickat ut inbjudningar till en vernissage och jag har tillsammans med min goda vän Eva A - beslutat att vi har tavlor som vi vill visa upp. Å så ROLIGT!

Är dom bra mina tavlor? Ja - är dom det? Är dom tillräckligt bra? Var mina böcker tillräckligt bra när jag gav ut dem? Jag vet inte om det är rätt fråga att ställa. Jag uttrycker mina talanger på mitt sätt. Troligen tilltalar det några. Eventuellt tilltalar det inte en del. Och resten är ganska likgiltiga. Men för egen del är jag lycklig. Jag har målat, jag har njutit av timmarna och dagarna. Jag har tänkt på mitt målartema, jag har funderat, jag har skissat, jag har planerat, jag har valt färger, jag har befunnit mig i ett målarflöde. Alla dom sakerna tillsammans har skapat mina bilder. Jag har njutit av att vara i färgerna. Dom har flödat.

Lev talangfullt och ta emot en varm kram från din vän Maud

 

  • Hits: 75

Ambitioner och inre fiender

Hej igen! Tänk att man livet ut - hur gammal och klok man än har blivit - ändå kan vara sin egen värsta fiende. I samma ögonblick som jag modigt tar steget ur min trygga och bekväma zon, kommer egot med piska och handgranater. - Tror du att du är nånting? Du kommer att göra bort dej! Du sätter ditt rykte på spel. Gå in i buren igen med dej. Tillbaka! Inbilla dej ingenting... att du skulle nå nånstans...

Nu målar jag sen en tid tillbaka, jag målar och målar för att få tillräckligt med bilder till utställningen på Gamla Lanthandeln i Krokom. Jag hade tänkt mej ett 15-tal tavlor, och min idé är att måla kvinnor från olika etniska tillhörigheter. Dessutom finns det text på tavlorna - ur mitt tema "Ingen annan... " Därför finns texten "Ingen annan kan sjunga mina sånger" på den första tavlan man kommer att möta på utställningen. Jag har dock inte hunnit med fullt ut. Jag har inte hunnit med så många etniska olikheter för ibland far penseln iväg av sig självt nästan, och så blir det nåt helt annat. Men då kom jag på - att jag kan ju ha en utställning till om ett halvår. Eller om ett år. Eller om tio. Och tjugo. Då hinner jag måla mera, tänka mera.  

Och nu är det nästan bara en vecka till vernissagen den 29 september. Det var precis nu som de här gamla tankarna ilande som små spjut in i mitt hjärta. "Hur kan du ha bjudit in folk att titta på dina tavlor? Det finns ju massor av duktiga konstnärer som är i en helt annan klass. "

Nån sa så klokt: Den första tanken som kommer är den gamla automatiska tanken. Den andra tanken är sann. Alltså klassar jag dom där jantetankarna som gamla automatiska. Och min nästa tanke får bli: - Ingen annan kan sjunga mina sånger. Ingen annan kan måla mina bilder. Andra kan måla på sitt sätt, sjunga på sitt sätt, stilla sin oro på sitt sätt, läka sin sorg på sitt sätt, skapa sitt mod på sitt sätt. Jag gör på mitt sätt. Jag är TACKSAM att jag får leva och verka på det sätt som är mitt eget. TACK för alla kärleksfulla människor jag möter. 

Lev varsamt - på ditt sätt! Kramar från Maud

 

  • Hits: 91

Har vi människor verkligen ett kall?

Ja, frågan är om vi har kall vi människor, något vi är menade att göra -  eller ska vi bara hitta en väg att klara oss, tjäna till brödfödan och ha en bra vardag? Jag vet inte. Det kanske är olika för olika människor? Men det verkar som att en del människor hörsammar sin kallelse när de är unga - medan de flesta av oss är upptagna med att lyssna på vad andra människor talar om för oss att vi ska göra. Eller så händer något och vi - liksom via slumpen - hittar ett jobb som leder vidare. Och det kan vara gott så, att vi slår in på en yrkesbana och provar på jobb tills vi hittar något vi tycker är bra att ägna oss åt. Fast kanske, kanske passar det oss inte egentligen...

Kanske har vi med åren gått den där vägen så länge, att vi glömt vad vi egentligen en gång ville? Vägen känns så välbekant och trygg och säker och man mår ganska bra med det. Trygghet känns bra i en osäker värld. Kanske är man mycket duktig i sitt yrke - kanske känner man ändå att det inte längre är så spännande eller roligt att nyttja sin skicklighet. Något annat lockar. Men - kanske verkar insatserna för höga, och kanske vet man inte riktigt vad det egentligen är man vill göra. Och att inte riktigt veta kan vara förvirrande. Jag har varit i det förvirrade tillståndet många gånger och ibland långa tider. Jag har velat mellan frågor som: Ska jag ge mig in i måleriet på riktigt och verka som konstnär? Ska jag ge mig in i skrivandet framför allt och skriva skriva skriva? Vad gott skulle kunna komma ur det? Men så har jag fortsatt med att hålla i utbildningar, coaching, ledarskap, utredningar - för att det har varit roligt det också och verkligt utvecklande för mig som människa. Jag har trivts med mina jobb genom alla år. Men jag har samtidigt saknat mitt kreativa liv och att inte veta hur bra eller hur givande mina målningar - eller mitt skrivande - skulle ha kunnat bli om jag ägnat mig helt åt det. Eller att inte veta vilken glädje jag skulle ha kunnat känna om jag verkligen djupdykt i kreativiteten.

Men det är väl så livet är, invänder du? Man kan inte gå alla vägarna samtidigt - man får välja väg. Ja, det är ju just det. Du har helt rätt. Det är just där som knutpunkten ligger, och ibland har jag känt att valen är svåra, för jag tycker så mycket om många saker. Jag kan även numera sitta en morgon och tänka - ska jag måla, skriva eller sy idag? Allt det är ju så roligt och jag har alla möjligheter att välja vad som helst av det. Då är faran att det inget blir, för jag får svårt att bestämma mig. Så - kanske är det så att jag får ta och bestämma om den närmaste tiden, den som jag har inom synhåll just nu? Kanske ska jag ta bort dom där evighetstankarna att - NU MÅSTE JAG BESTÄMMA MIG - och sen ska det bli som jag bestämt för alltid! Nej, jag tror i stället på att slå in på en ny väg för att det känns bra just nu och jag tror just nu på det jag gör. Vad som händer sen - det vet ingen.

Jag råkade se ett inslag på GoKväll igår, med Carl-Ejnar Häckner. Han sa mycket som var svårförståeligt - men en sak kände jag igen mig i, nämligen: Vi vet alla hur det ska sluta, så därför ska vi leva nu och göra det vi ska göra den här korta tiden vi har på jorden. Ja, det kände jag igen mig i. Inte gå och vara rädd och gruva sig för slutet - men vetskapen bidrar ändå till att jag inte slösar alltför mycket med min tid på enbart strunt och tidsfördriv.

Kära vänner, just nu har jag valt att måla. Jag ska till och med ha utställning på Gamla Lanthandeln i Krokom hela oktober. Vernissagen hålls den 29 september, så välkommen dit om du har vägarna förbi Krokom i Jämtland. Jag ställer ut tillsammans med Eva Alexandersson, måleri - och Carina Eriksson, installationer. Ja, jag målar. Och allt eftersom jag målar så känner jag hur någonting inom mig lossnar, jag hittar tillbaka till tekniker jag glömt, jag slutar förvänta mig att varje målning ska bli "bra", jag bara målar. Ibland pirrar det till i magen och bröstet - och då känner jag inom mig att nånting är på gång, nånting som är härligt håller på att skapas på duken.

Jag vet fortfarande inte - vid 67 års ålder - vad som är mitt kall, ifall jag nu någonsin haft någon kallelse. Men jag är nöjd med att ha skrivit mina böcker. Jag vet att dom har betytt något för en del andra människor. Det är jag glad för. Jag är nöjd med att jag målar. Och jag kan fortfarande arbeta utåt emellanåt - med coaching eller handledning i arbetsgrupper, eller med utbildningar och föreläsningar. Då känner jag också livet i mig. Så - vad mitt kall än var - så kanske det var alltihopa det jag gör och har gjort. Allt har sin tid. Just nu tar måleriet tid, en annan gång får jag ägna mig åt något annat av mina kall - eller djupa intressen, eller påhitt. Kall? Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Men när jag trivs i min kropp och i min själ som jag gör just nu då jag målar i varmgult och orange - då känner jag att oavsett rubrik - så är jag på rätt ställe i livet just nu.

Varm och kärleksfull kram till dej därute i världen! Maud

  • Hits: 82

Hur lätt är det att vara kärleksfull?

God morgon igen! Idag läste jag i min morgontext om att vara kärleksfull, om att låta allt flöda - kärlek, talang, pengar och vad mer det kan handla om. Men hur lätt är det egentligen att vara kärleksfull? Den där dagen när man får skäll helt oförskyllt kanske, när ingen hör av sig och man känner sig ensam, när man är uttröttad och bara vill att nån ska komma och hålla om en, när man själv behöver kärlek - hur lätt är det då? Att fortsätta ge? Nä - det är inte alltid lätt, men det är rätt i alla fall. Jag håller fullständigt med den som skrev det där stycket i min bok. Att vara kärleksfull handlar säkert om många saker, men det slog mig att det i mångt och mycket handlar om att vara vuxen och mogen. Att inte behöva "ge igen", fräsa ifrån, skuldbelägga andra - för att må bättre själv. Det är givetvis inte fel att säga ifrån när något känns fel - men det finns många olika sätt att göra det på också. Det går att säga nej, säga ifrån och stå upp för sig själv - med kärleksfullhet och respekt för den andre.

Jag kände en gång en person som nådde sina mål genom att slå näven i bordet. Så kan man givetvis göra. Han blev provocerad av att jag inte slog näven i bordet. Mitt sätt som ledare var i stället att tänka: Vad vill jag uppnå? Vill jag uppnå att min medarbetare i jobbet gör det han/hon ska och sen är jättearg på mig med allt vad det kan innebära i en jobbsituation? Eller vill jag att min medarbetare gör sitt jobb och att vi även i fortsättningen har en bra relation? Vilket är mitt mål i den här frågan?

Ibland kan det absolut vara frestande att i en situation - reagera - och omedelbart agera. Klokare är nog att reagera - tänka - planera - och därefter agera. För då hinner det där med kärleksfullhet ikapp tankarna. Under mina år som chef och ledare på olika jobb, fick jag givetvis uppleva både ris och ros. Sånt är livet. De första åren hade jag jobbiga känslor inför många möten med medarbetare, särskilt då jag visste att det skulle bli ett jobbigt möte, där saker måste sägas som inte skulle bli populära. Eller då en medarbetare bett om ett möte, och jag visste att jag skulle få möta kritik - inte bara mot mig själv kanske - men mot en slitig jobbsituation. Så småningom planade de där känslorna av "gud va jobbigt det här mötet ska bli", "jag gruvar mig"...  Det hände när jag aktivt vände mina egna tankar. I stället tänkte jag inför varje möte: Jag går till det här mötet med kärlek. Jag möter den här människan med kärlek och förståelse.

Det var därmed inte så att vi alltid var överens under mötet, men mitt bemötande blev på topp, jag lyssnade mer, jag tog emot kritiken med ökad förståelse. Inte blev det alltid som medarbetaren ville ha det, men vi kunde mötas som vuxna i förståelse för att en situation skulle lösas - och vi hjälptes åt att tänka. När jag frågade - HUR skulle du vilja ha det i stället? Hur skulle du göra om du var jag? etc - så lade sig oftast den ilska som vederbörande kunde ha haft med sig till mötet. Att ställa konstruktiva frågor är inte fel. Och det handlar aldrig om att överlåta beslut till den andre. Det handlar om kommunikation på en god nivå.

Det här sättet att möta mina medmänniskor har följt med mig i mitt privata liv. Jag har lärt mig den hårda och långa vägen att lyssna mer och att låta min medmänniska ta plats när det behövs. Nej - jag är ingen övermänniska, och jag har inte hybris. Jag tappar också fokus ibland. Men jag bara påminner om att det går att vända tanken, att utvecklas som människa. Att lämna självömkan och rädslor bakom sig. Det är inte lätt - och det tar tid, men det ljusnar allt eftersom och det känns som att jag har löst en av alla de koder som vuxenhet och levande liv bjuder på.

Med kärlek hela denna härliga måndag - kram från Maud

  • Hits: 88

... att komma in i dagen

Jag såg ett tv-program med och om Lars Lerin - en dokumentär. Ja, det är ett tag sen, men jag minns särskilt ett uttalande. Han gick omkring på klipporna vid vattnet i närheten av där han bor. Han berättade att han gick där varje morgon "för på så sätt kommer jag in i dagen", sa han. Det där landade i mitt hjärta på nåt sätt - att komma in i dagen. Själv har jag olika sätt att komma in i mina dagar. Ofta har jag en fin morgonrytm - men ibland faller jag ur. Tänk den som kunde förstå hur det kan ske?... För jag mår ju så gott då min morgonrytm upprätthålls. Får jag berätta om min morgonrytm - dom där bra dagarna när allt är lugnt - när allt flyter på - när inget stör...?

Dom morgnarna stiger jag upp omkring halv 7. Det är en perfekt tid för mig som älskar morgnar. På morgonen ligger en hel dag framför mig, en hel dag med möjligheter ligger öppen och väntar. Jag tar gärna på min blå, slitna morgonrock - den är gräsligt gammal och sliten, men jag älskar att ha den på mig. Den ska få följa mig i graven för övrigt. Så går jag nerför trappan, siktet inriktat på morgonkaffe. Mitt morgonkaffe dricks i någon av mina tre favoritkoppar. Den med rosor som jag fick i 50-årspresent, den med starka färger som jag köpte i Toscana, eller den med hjärta som jag fick av min goda vän i julklapp en gång för länge sen. Jag dricker kaffe länge. Det svalnar allt eftersom, men jag gillar halvsvalt kaffe. Så sätter jag mig i mitt lilla, lilla bibliotek, tänder ett ljus, tänder den lilla kaminen också om det är kallt. Där på bordet ligger min goda litteratur, jag läser dagens text i flera böcker och filosoferar över det lästa. Ibland är det inte så mycket att filosofera över så klart. Texter berör ibland mer - ibland mindre.

Och sen skriver jag - varje morgon skriver jag mina morgonsidor. Jag börjar med att skriva om min tacksamhet. Ibland är det svårt att hitta något speciellt att vara tacksam över, men då skriver jag ett tack för att jag kan gå, för att jag fick vakna ännu en dag, att alla mina älskade är friska. Det är stort. Idag på morgonen har jag tackat för

- gårdagens svampskörd, - att min älskade dotter med familj ville komma på söndagsmiddag, - att jag fick komma helskinnad hem igen efter en lång bilresa, - att solen skiner och - för att jag har så mycket god kärlek omkring mig. TACK!

Sen fortsätter dagen. Jag klär på mig och så blir det skogspromenad. Ingen lång bit - men så pass att jag får andas in den goda luften och får röra på bena ordentligt. Hem till frisk och bra frukost - och så har jag kommit in i dagen. Jag mår bra, allt är väl. Jag känner frid och sinnesro.

Så här startar alla mina bra och goda dagar. Men jag kan också berätta att jag ibland har andra starter på dagen. Då jag struntar i den goda rytmen och inte vill. Mitt inre barn skriker och VILL INTE... Då väljer jag. Och när jag väljer den goda starten blir det alltid bäst. Jag behöver min rytm. Och jag tror att många människor - inte bara jag och Lars Lerin - skulle behöva en stunds eftertanke på morgonen, inför den nya dagen. Man kanske inte hinner allt det jag hinner om man har småbarn och heltidsjobb - men i stället för att sätta in handsfreen i örat och lyssna på ljudbok på vägen till jobbet - kanske man kunde blunda en liten stund och tänka på en skogsstig, en blå himmel där molnen seglar eller bara se sig omkring och låta de egna tankarna segla en stund. Ge sig lite sinnesro - istället för ännu mer sinnesintryck. Fast vad vet jag? 

Jag kan ju bara leda mig själv den här enda stunden jag har på jorden. Jag vill göra mitt bästa idag, för det är den enda dag jag vet att jag har. Just nu lever jag.

Kram och kärleksfulla tankar till just dej! Lev varsamt och omtänksamt idag! Kram från Maud

 

  • Hits: 84

Motivation och drömliv

 

Idag på morgonen åker mina andliga systrar hem. Vi har haft ett par dagar med prat och skratt och djupa samtal och värme och kärlek. Ibland tänker jag; vad har jag gjort för att få vara med dom här kvinnorna? Sådana kloka, varma, utvecklade, kunniga kvinnor. Dom tycker om mig och jag är tacksam! Vi har ätit bra, just dom här kvinnorna har också mycket kunskap och erfarenhet av beroende av olika slag – av eget beroende eller annan kunskap om alla oss som kämpar med sockerberoende och överätande.

 

Idag tänker jag på motivation. Vilken fantastisk avspark jag fått de här dagarna vi varit tillsammans, då vi lagat bra mat, ätit den bra maten, och låtit matdelen i dagarna vara enkel och självklar. Maten har inte varit stor på agendan. Just nu känns det lätt att bara fortsätta. Men jag vet också att då jag blir ensam och dagarna går – kommer det att komma dagar då jag tycker det är kämpigt, då jag blir sugen på något som inte finns i min matplan och då det kommer tankar om att släppa taget igen… ”bara den här gången”. Fast jag vet så väl att den första felaktiga tuggan är vägen till hetsätande och dåligt mående.

 

Vi är många som kämpar med motivation – och mot den också. Tänk så många gånger jag pratat om - och tänkt på – motivation. ”Jag behöver motivation.” ”Jag måste hitta motivation.” ”Jag känner mig inte motiverad” etc. Och jag inser idag – efter så många års uppgivenhet då jag tappat motivationen – att det går inte att lyckas med bara motivation. 

 

Jag kan inte hålla motivationen kvar varje dag under kommande år, eller de tio kommande åren. Det är den bistra sanningen. Och vad gör jag då – när motivationen inte räcker till? Ska jag kanske piska mig själv att fortsätta nån dag till? Eller sätta upp mål och delmål? Jag vet inte. Hittills har det inte hjälpt vare sig med piskan eller målen. Det går en tid – men inte i längden. Vad ska kunna få mig att äta näringsriktigt och bra utan hets och överätning resten av mitt liv?

 

Resten av mitt liv vill jag – Pensionärsprinsessan – leva mitt drömliv. Jag vill att mitt liv ska ha den riktning som jag vill sträva till, jag vill att maten och ätandet ska bli en så inarbetad del av min vardag att det blir som att klä på mig varje morgon. Jag bara gör det varje dag. Tänk om jag var tvungen att gå med i Påklädningsgruppen på Fb för att få reda på vad jag får och inte får ta på mig. Och exakt i vilken ordning kläderna ska tas på – och .. och – ja du fattar vad jag menar.  För mig är det enda jag kan göra att sträva framåt och att använda alla mina kunskaper varje dag. Jag struntar i mål och delmål – och i stället strävar jag varje dag.

 

Jag kliver upp. Jag fixar kaffe. Jag läser uppmuntrande och kloka texter som inspirerar mig. Jag ringer ofta in på OA-möte (Overeaters anonymous) kl 0700 och är med den kvart mötet tar. Det sätter tonen för min dag. Jag skriver en stund varje morgon – dels om det som faller mig in, dels min tacksamhetslista. Varje morgon. Jag mediterar en stund – och det tycker jag är svårt, så jag tar hjälp av you-tube. Där finns finfina korta (eller långa) guidade meditationer. Sen när klockan slagit åtta, då får jag äta frukost har jag bestämt. Aldrig före kl 8 om det inte är nåt alldeles särskilt på gång. Och det här beslutet – att inte äta före kl 8 – har gett mig sinnesro varje morgon. Impulsen att genast springa ur sängen på morgonen och rusa till kylskåpet kan fortfarande komma ibland – men jag agerar inte på impulsen. Jag tar mitt inre lilla barn i handen och säger förmanande: Vi har ju bestämt att det inte är frukost före kl 8 – och då håller vi oss till det. Och då kan jag slappna av igen – tom somna om.

 

Nej, jag blir aldrig klar. Det blir kanske aldrig enkelt för mig. Men jag strävar livet ut. Jag ger aldrig upp. Idag tänker jag att då motivationen och påfyllningen jag fått den här helgen tryter, då får jag fundera på vad som gör mig så glad och nöjd så att jag vill fortsätta att tacka ja till rätt mat som mättar och gör mig nöjd – och därmed tacka nej till de impulser som så många gånger har fått styra mitt ätande.  Vad ska jag byta ut matens belöning mot? Vad i livet är belöning för mig? Vad i livet är tröst? Vad i livet är kul? Hur vill jag känna mig nästa söndag? Nästa månad? Till jul? Om ett år?

 

Jag fortsätter framåt. Idag är jag fri från överätande. Jag strävar. Jag ger inte upp. Inte idag.

 

Kram till dej som känner igen dej – och alla ni som inte känner igen er också!/Maud

 

  • Hits: 138

Det går över!

Hej igen! Var positiv! Det är ett slitet uttryck det där. Det är inte helt enkelt att alltid vara positiv. Ibland måste man få vara ledsen färdigt innan det positiva kan tas in med både kropp och själ igen. Men jag funderar ändå på om vi har olika förutsättningar för att vara mer positiva - eller mer åt det negativa hållet. Eller är det nåt vi lär oss på vägen? Jag kan väl säga att jag har tränat medvetet på att skapa en mer positiv livssyn. Det går att tänka på och tala om de bra sakerna - och att fortsätta så, så gott det går. När vi sörjer, när vi är med om svåra saker - då är det givetvis inte så enkelt som att bara klappa sig själv på axeln och säga - det går över, tänk positivt. För som sagt - ibland är livet mörkare, och molnen hopas. Dom dagarna försöker jag ta hand om mig själv. Jag tänker att - idag är det en sån dag då jag är lite ledsen. Jag kanske till och med känner mig lite ensam och övergiven. Då får jag vila i det. I stället för att tänka dumma tankar om  mig själv, att jag måste skärpa mej eller ta mig i den berömda kragen - så tänker jag att jag vilar den här dagen, jag får vara lite ledsen och jag får känna det jag känner. I morgon är det en annan dag.

Ofta går det över då jag är snäll mot mig själv. Jag kanske låter mig lyssna på lite fin musik, jag kanske låter mig titta på en mysig film, och ta en liten powernap i soffan på eftermiddagen. Min energi räcker inte till mer en sån där dag. Ofta hjälper det att hitta små oaser i vardagen. En kort promenad i blåsvädret, en fika på ett café, en tur till fina tygaffären eller ett telefonsamtal med en god vän- Mina oaser har sett olika ut - och dina ser troligen annorlunda ut än mina.  En liten gnista av livsglädje får mig alltid att känna att - där är den, den där gnistan - och snart växer den sig stor och ljus, hela dagen och dag ut och dag in igen.

Idag mår jag så bra, och har hittat så mycket glädje, och min egen fasta punkt i tillvaron. Jag lever i min egen rytm, och jag är noga med återhämtningstid för mig själv. Jag kan till och med använda mina utbildningar till att coacha andra och jobba med handledning. Men utan mina egna mörka stunder tror jag inte att jag hade hittat djupet i den kunskap jag idag kan förmedla.

Varje sorg jag tagit mig igenom, varje smärtsam dag, varje självrannsakan och varje förändring jag gjort har skapat den jag är idag. Jag säger som alla andra, självklart är jag inte färdig och blir det troligen aldrig. Men nu när jag är äldre än jag nånsin varit och rynkigare än jag nånsin varit så kan jag konstatera att jag faktiskt aldrig har varit så nöjd med mitt liv som jag är idag. Jag är tacksam, djupt tacksam för att livet har fört mig just till den här punkten där jag står idag. TACK!

Och nu går jag och sätter in rabarberpajen i ugnen! Kram alla kära vänner från Maud

 

 

 

 

 

 

  • Hits: 139

De finaste dagarna

"Jag tror att de trevligaste och finaste dagarna är de då det inte händer något storslaget eller underbart eller spännande, utan då enkla små glädjeämnen stillsamt följer på varandra likt pärlor som glider av ett snöre". Det är inte jag som har hittat på dom där fina orden, utan Lucy Maud Montgomery som skrev bland annat Anne på Grönkulla. Som jag har älskat Anne på Grönkulla, som jag har skrattat och gråtit från tidig ålder åt hennes smått galna uppfattning om vad som är viktigt i livet - och även njutit av hennes insikter som kom med åren. För henne som för mig. Tänk när hon färgade håret grönt för att hon avskydde sitt röda hår så mycket. Det skulle ju bli korpsvart men hon blev lurad av en resande knalle som hade hårfärg i sin resväska. Eller när hon hittade en mus i vaniljsåsen i skafferiet och beslöt sig för att inte säga något - men hur ändå hennes samvete inte kunde tillåta att hennes skolfröken - som spontant blev bjuden på middag - åt såsen. Jag fick lärospån för livet om vad som är viktigt och vad som inte är viktigt. Det är skönt att få skratta medan man lär sig.

Midsommaren har kommit och gått och i midsommartid är det dags att se framåt och drömma. Och den här sommaren tror jag att våra dagar kanske tillsammans blir till sådana där pärlor som bara glider fram, den ena får följa på den tidigare. Jag förväntar mig en sån där oförglömlig sommar - en av dom där somrarna som - när de väl försvunnit - efterlämnar ett rikt arv av vackra och underbara minnen. Jag tror att det blir en sommar med en lycklig kombination av härligt väder, goda vänner och härliga sysselsättningar. Då är vi så nära paradiset som det är möjligt i den här världen.

Nästa vecka kommer mina vänner "Leoparderna". Mina tre vackra och andliga systrar kommer på besök och dom dagarna är redan pärlor på mitt livs halsband. Jag längtar, jag planerar och jag ska så småningom bädda sängar, laga mat och sköta om mina andliga systrar. Jag är rik. Jag älskar och jag är älskad. Jag är tacksam för livet och dess rika innehåll. Jag älskar att leva och just idag känner jag livet i mig. (Som Madicken sa.) Och det är bra att känna livet - så nu går jag ut i trädgården i den starka blåsten och känner efter om vädret tillåter mig att sitta där en stund, och bara leva på i stunden.

 Kram från din vän Maud

 

  • Hits: 139

Ja, det är en dag i juni, då när sommar är som bäst...

Igår var jag ensam hemma med min son hela dagen. Min son Fred, som jag skrivit böcker om, är gravt utvecklingsstörd och autistisk. Nu är han 42 år. Under många, många år var han min stora livssorg, den stora kampen i mitt liv. Han slogs, han var svår, han var utåtagerande och det påverkade hela familjen så klart. Att det var hans svåra ångest som låg bakom allt detta, det förstod vi inte. Inte förrän läkaren Urban Lejon kom in i våra liv. Då fick Fred en medicin som hjälpte honom väldigt mycket. Man kan inte säga att han är lugn idag heller, men samtidigt går hans nya liv inte ens att jämföra med det gamla. Han slåss aldrig, hans ångest väter inte hans tröja blöt. Han är glad, hans ögon kan lysa... och jag vågar vara ensam med honom. Tänk - det trodde jag aldrig under de åren då livet kokade som värst.

Igår behövdes jag verkligen varje minut. Fred behöver hjälp och stöd hela tiden. Då han ska äta, då han behöver gå på toa, och mycket däremellan. Ja, igår behövdes jag verkligen.

Och vet du - det är ofta då jag återfaller i överätandet. Då jag inte får tid för mig själv, då jag är så innerligen behövd och inte kan lämna situationerna. Då är det 100 x så viktigt att jag planerar i tid hur jag ska göra med min beroendesjukdom, mitt överätande och sockerberoende. Ibland hjälper inte ens det, jag glömmer bort min fina planering och återgår till ett gammalt, gammalt mönster som sitter djupt. Jag har ätit för att trösta mig, för att belöna mig, för att få tiden att gå, för att jag inte kunnat annat, för att jag har en beroendesjukdom. Säg ett skäl, så nog har jag ätit på grund av det.

Gamla mönster - att låta hjärnan rusa på i autopilotläge - är  bra och nödvändigt så många gånger. Jag kan utföra många vardagliga handlingar utan att anstränga mig, utan att vara särskilt medveten om vad jag gör egentligen. Men allt har ett pris. När jag bara låter autopiloten styra, når inte min medvetna planering eller andra, klokare och nyare intryck upp till ytan i mig. Jag "glömmer".  Istället fylls jag av bruset av tankar som styr mig mer än jag styr mina tankar. Kanske fokuserar jag på problem, forntid och negativa tankar på sånt som varit och farit. Egentligen.

När jag fastnar i dom där otroligt inkörda autostradorna som jag har i min hjärna, så kan jag konstatera att det är det största hotet mot mitt friska och kreativa jag. De där gamla sanningarna, tillåter jag ibland att bli mina nya sanningar. "Jag har ju aldrig klarat att leva sunt förut, så varför skulle jag nu kunna...". Till exempel. Det gamla färgar min framtid när jag tänker så. Jag riskerar att låsa fast mitt tänkande utifrån mina gamla erfarenheter. Det är lätt till att angripa alla problem genom att se bakåt och utgå från hur jag löst problem tidigare - i stället för att se framåt och hitta helt nya angreppssätt.

Jag väljer det senare! Idag gör jag det och jag tränar dagligen på det! Ett av mina nya angreppssätt är HUR jag vilar.

 

Tidigare i livet har vila för mig alltid varit: Soffan, tv-n, äta. Soffantvnäta. Soffantvnäta. Soffantvnäta. Och jag får fortfarande korta backflashes när jag är trött och behöver vila. För så var det ju under de många omedvetna åren - dom med autopiloten i förarsätet. Sen började jag tänka, och fick mycket hjälp också med att tänka och även träna. Kan vila för mig vara något mer? Något annat? Och jag kom på att då jag är mentalt trött - och alltså inte i första hand behöver sova - så kan vila vara att sy. Jag kopplar av då jag syr och jag älskar att sy. Jag tycker om att måla, och måla kan också vara en avkoppling ibland. Jag har min trädgård som jag kan vara i, och jag kopplar av då jag pysslar i mitt hem, plockar lite blomster - sätter fram ett nytt ljus på en fin plats.

Jag har en jättefin ateljé och har haft länge. Men på något omedvetet sätt har jag tänkt att ... sen... sen... , då ska jag måla och skriva och sy och vara kreativ - men just nu behöver jag vila. Jag skulle kunna sörja över all tid jag slösat bort med att ligga i soffan, se på tv och överäta. Men nu har jag beslutat att jag ser inte tillbaka och sörjer över det som varit. Det var också en lärotid, det var också en tid då jag kanske inte kunde göra annat. Jag väljer att se på mitt dåvarande jag med ömhet och värme.

Det enda jag kan ändra på är framtiden. Och framtiden är idag. Så idag fortsätter jag att gå framåt. Jag tränar. Min son är hemma idag också. Han kommer att behöva mig varje stund idag också. Men jag behöver inte överäta för att klara av min dag. Jag tar med mina böcker ner i vardagsrummet och läser, och jag skriver min tacksamhetslista idag också. Jag äter frukost då klockan slår 8, och idag är sonens pappa här, så jag kan ta min morgonpromenad. På eftermiddagen ska vi skjutsa hem Fred till hans hem i LSS-bostaden. När jag sen kommer hem - då brukar den allra svåraste situationen uppstå. Då får jag en känsla av att jag varit duktig, att jag klarat av, och att jag är värd att vila. Och det är den allvarligaste situationen för mig som överätare. Starka impulser slår mig i  huvudet. Då behöver jag alla mina verktyg - och i stället för att falla för den där gamla skitdåliga autostradan som jag gått så många gånger, och där jag kört i diket så många gånger - så väljer jag idag att komma hem i värdighet och kärlek till mig själv. I stället för att ramla in i kylskåpet ska jag idag ta med mig en kaffetermos och gå ut i skogen och meditera en bra stund, så att jag hinner få ordning på både tankar och känslor. Och nu min vän - så välkomnar jag dagen som är. Den här dagen är inte en av mina enklaste dagar, men det ska bli en bra dag.

Med kärlek till mig själv och min son och världen omkring hälsar dig /Maud

  • Hits: 185

Jag har alltid hatat rutiner och föraktat rutinmänniskor!

Hej där!

När ordningen brister i mitt liv, då brister det mesta. Jag är oerhört beroende av mina morgonrutiner till exempel. För er som känner mig är det alldeles säkert tydligt att jag är en tvångsmässig överätare, eller en matmissbrukare som det också kan kallas. Jag kan bli alldeles besatt av att springa och småäta, och det är säkert oförståeligt för den som inte har samma sjukdom som jag. För en sjukdom är det! Jag minns så väl hur jag i yngre dagar tänkte: Jag beter mig precis som en alkoholist - fast med mat. Jag kunde tänka att - jag har ju klarat av så mycket - skrivit böcker, föreläst, studerat, jobbat i flera projekt - men detta enda tycks jag inte klara - matsituationen. Jag gjorde på den tiden inte kopplingen att det var en sjukdom - en beroendesjukdom som sitter i hjärnan, utan jag var arg på mig själv, bantade ständigt och lyckades ibland och misslyckades ännu fler gånger. Med åren har sjukdomen blivit svårare, och att "banta" är inte längre någon lösning för mig.

Jag är oerhört tacksam mot de änglar jag mött genom åren, mina läromästare - framför allt Bitten Jonsson - som lärt mig så mycket om sjukdomen - men även om mig själv. Idag vet jag att min sjukdom är allvarlig, men också att jag inte ska söka perfektion. Jag måste inte vara perfekt varje dag, jag piskar inte längre mig själv då jag misslyckas eller gör avsteg från min dagliga planering.

MEN - jag inser också att min dagliga planering, mina dagliga övningar och RUTINER!!! - är min frälsarkrans. Jag behöver verkligen mina rutiner. Det är när jag låter vardagen ta över med sina krav - eller mina egna önskemål - att duga, att höra till, att få stötta andra, att släppa in alltför många sociala upplevelser, att ha kul och göra allt jag vill - det är då jag faller. Och visst låter det väl härligt det där att få höra till och göra det jag vill. Ja - det är en paradox detta, att som vuxen kan jag tycka att jag nu kan göra vad jag vill med min dag. Jag är ju jättevuxen, jag är unggammal till och med. Men om jag ska hålla mig frisk, så kan jag inte tillåta mig att göra vad jag vill under dagen. Jag kan åtminstone inte göra allt jag vill. Därför att först måste jag tänka på min sjukdom, precis som alla andra som har sjukdomar. En person med diabetes t ex, måste först tänka på hur han/hon ska göra med sin diabetes under dagen, för att klara av det.

Det är samma sak för mig. Först måste jag göra mina morgonrutiner. Jag kan avslöja för dej att jag alltid då jag vaknat har fått en snabb impuls att gå upp och äta. Om så klockan har varit 3 på morgonen, så har sjukdomen slagit till. Upp och ät! Det som har hjälpt mig när det gäller den impulsen, är att jag tog ett medvetet beslut att aldrig äta frukost före klockan 8. Det beslutet har inneburit en stor lättnad för mig. Jag håller mig till det. När jag vaknar kl 5 eller kl 6 och impulsen kommer, har det alltid blivit en stressrusning genom kroppen. Idag händer inte det. Okej - tanken kan komma idag också, men jag tänker genast: Maud - jag behöver inte äta före klockan 8. Jag vill inte äta före klockan 8. Och då slappnar jag av, jag kan t o m somna om. Det blir lugnt inom mej. Jag behöver ju inte rusa upp och äta. Det låter som en enkel lösning som vem som helst alltid kunde ha hållit sig till. Men det enkla är ofta det svåra i en beroendesjukdom. En person sa en gång: Jamen endera vill du ju vara tjock eller också vill du vara smal. Det är bara att välja! Ja, tänk om allt var en enkel viljesak!

Viktigt för mig är också att ringa in på ett oa-möte = Overeaters Anonymous. Det sätter tonen för min dag, att ringa en kortis på morgonen - mötet omfattar en kvart. Där möter jag andra i samma situation, som berättar om sina problem men också om lösningar. Jag läser utvecklande texter ur några böcker jag skaffat, och jag skriver varje morgon mina Morgonsidor. Det är inte stort och svårt alls, utan handlar mest om att jag överlämnar min dag till HK (min Högre Kraft, eller HuvudKontoret som jag respektlöst också kallar det. Eller Gud eller mitt eget Huvudjag - var och en av oss har sin egen bild av den egna frälsaren.  En sak jag alltid skriver om i mina Morgonsidor, handlar alltid om tacksamhet. Jag har mycket att vara tacksam för och att påminna mej själv om det skapar ett gott innehåll i varje dag. Mina tankar skapar min framtid! Idag är jag tacksam över att jag fått vakna till ännu en dag, att jag kan gå och använda mina ben, att det är lite svalare ute, att jag har påbörjat en målning som har potential att bli bra och att jag ska få träffa mina systrar idag. Sen brukar jag skriva det som faller mig in - och för mig är det viktigt att sätta ord på papper. På det sättet ser jag ibland mina tankar och mina egna processer lite tydligare.

Och sen är det ju meditationen. Det har jag svårt att genomföra men hittills har jag haft god hjälp av youtube. Där finns korta och fina ledda meditationer som ger mitt splittrade inre lite ro.

Idag har jag delat med mig av något jag aldrig tidigare delat offentligt. Det är ju skamligt att vara överviktig, det vet vi ju alla. Och jag får ibland kommentarer som: du måste nog ta hand om dej lite bättre. Hej - det är ingen nyhet för mig. Jag vet. Jag har kunskaperna. Och jag arbetar varje dag för att sköta om mig så gott jag kan och jag blir allt friskare. Men det tar tid. Förändring tar tid. Och idag mår jag bra. Jag har delat en bit av mitt liv med dej och det tog emot. Men nu är det gjort och jag känner mig nöjd och glad och jag vet att öppenhet och ärlighet leder till ännu mer tillfrisknande från sjukdom. Mina morgonsidor kom på pränt här på bloggen idag, min tacksamhetslista är skriven och klockan är över 8. Så nu går jag ner till köket och äter mina ägg och min tomat. Och sen blir det promenad till brevlådorna och tillbaka.

Kom igen - erkänn att jag är fantastisk. Jag som alltid har hatat rutiner - jag överlever tack vare mina rutiner. Tack för ordet - och kram på er allihop därute som jobbar på - var och en i sina egna trasselsuddar - eller fantastiska rätlinjiga liv. Idag lever vi på som aldrig förr! Kram igen från vännen Maud

 

  • Hits: 248

Vad betyder det jag säger till mej själv?

Hej och godmorgon alla härliga! Jag tänkte på ord idag, mantran jag genom åren proppat mej full med, sanningar om mej själv som skadat mer än hjälpt mig att utvecklas. 

Mia Törnblom hade för några år sen en föreläsning i min stad. Jag lyssnade på allt jag redan hade förstått, och jag gjorde det med glädje för jag tycker att det är bra och viktigt med påfyllning, att bli påmind med nya ord och vinklar. Dessutom var Mia en rolig estradör. Men plötsligt lyssnade jag lite extra noga på det hon sa. Hon pratade om negativa mantran, om hur vi ibland matar oss själva med negativa ord. Hon bad oss under en stund tänka på om man själv hade något negativt mantra som återkom. Och jag tänkte omedelbart orden: "Gud va jobbigt, å hur ska jag orka?". Gud va jobbigt å hur ska jag orka? Gudvajobbigtåhurskajagorka?

Sen dess har jag tränat. När det blir jobbigt ibland - livet är ju livet - så kommer ibland nu också tanken om hur jobbigt det är och hur ska jag orka. Men då tar jag min mentala storkvast och sopar ordentligt rent. Jag tänker t ex på "slavgörat", städet och disken och tvätten, allt det där som aldrig blir klart. Men när jag tänker "omvårdnad" i stället, när jag väljer att vårda mitt hem, då händer något i min hjärna. Eller kropp eller själ eller alltihopa. Att omdefiniera mitt hushållsarbete till att vårda hemmet, betyder också att jag bryr mig om mig själv och dom jag älskar. Det är egentligen det jag gör, och som min man också gör, då han byter kattsand, sorterar tvätten och dammsuger eller gör fint i trädgården. 

Eller när den där personen ringer som tar mycket energi ifrån mig, men som finns i mitt liv pga hänsyn till familj och släkt kanske, då blev jag förr helt dränerad och var nästan tvungen att gå och lägga mig efteråt. Numera har jag tränat. När personen ringer, tänker jag ungefär så här: Nu ringer XX, och nu sätter jag mig ner och lyssnar. Kanske är det inte det här jag behöver, men kanske behöver hon/han mig den här stunden. Och så säger jag att: Nu har jag en kvart, sen ska jag göra annat, men nu lyssnar jag. Jag har lärt mig att sätta gränser, så att jag inte blir sittande i ett telefonsamtal jag inte orkar med en hel timme kanske. 

Eller när de där gästerna som bjudit in sej själva, och som egentligen kommer helt fel i tiden, åndå kommer, så tänker jag: Okej, dom kommer, dom får ta det som det är. Dom får delta i mitt liv så som det är just nu. Jag gör så bra jag kan inför besöket, men skillnaden idag är att jag inte underordnar mig deras besök, utan de får komma och delta i det som är just nu. Endera får de nu hjälpa till att kratta och så frön, eller så får de hitta på något annat själva. Och då känner jag att jag orkar alldeles förträffligt. Då behöver jag inte brista ut i det där gamla mantrat om att inte orka. 

Tankar är viktiga! Hur jag tänker är viktigt för mig! Och hur jag tänker om mig själv och mitt, är viktigt för mig!

Kram och tillönskan om en fin helg! Var rädda om er själva och varandra! Maud

  • Hits: 263

När man blir bjuden på middag

Vilken skön lördag jag hade. Jag måste få berätta att jag tecknade en kvinnogestalt på en blå bakgrund, och jag funderar fortfarande på fortsättningen... Ska hela bilden  gå i blått? Vet inte, funderar hit och dit på färgval. Den här bilden ska vara en del i mitt tema om "Ingen annan..." Det händer ibland då jag målar att jag får en pirrande känsla i kroppen. Långt ifrån alltid, men den här gången pirrar det. Det betyder att den här bilden KAN bli bra. Pirret är något slags hopp och kanske lite tro också att - nu händer det! Nu får jag till det! Återkommer med bild på Deckmars Galleri då den blir klar. På fb alltså. 

Sen blev jag och maken bjudna på middag hos Fred, sonen. En superglad kille mötte oss i dörren, och som han brukar sprang han genast in och speglade sej i sovrummet. Vad betyder dom där speglingarna för honom? Alltid när han blir glad springer han och tittar sig i spegeln. Blir han dubbelt så glad när han ser sig själv så glad? Bekräftar han sin glädje genom att verkligen SE sin egen glädje? Hur som helst så kände vi oss välkomna och det bidrog Lena till, som jobbade hos Fred i lördags. Det var städat och fint hos Fred, penseerna blommade ute på hans altan, och det doftade gott från grytor och kastruller. Vi fick en härlig middagsstund ensam med sonen, och senare påhälsning av hans entourage. Hemma hos Fred finns både ensamma stunder tillsammans, och möjlighet till gemenskap och sällskap. 

Jag älskar verkligen vardagslivets fröjder. Inte var det så enkelt att gå i pension. Det var en blandning av lättnad, sorg och saknad. Ett arbetsliv var över. Jag kände nåt slags sorg över att nu, då jag är som mest erfaren, har skaffat mig så mycket kunskap - så ska jag inte längre dela med mig. Det tog lite tid att hitta balansen och det tycker jag nog att jag har gjort nu. Och i denna balans ligger en större uppskattning av just - vardagslivets fröjder. Jag inser värdet av att jag målar, att jag städar och planterar. Och allt annat. För visst är det heliga uppgifter att sköta om hemmet, sköta om våra viktiga relationer och att sköta om oss själva så att vi får uttrycka oss på våra alldeles unika sätt. 

Nu - mina vänner - ska jag börja den här underbara dagen som jag har fått vakna till, med att gå ut och meditera hos vårfåglarna, med katterna intill och kanske med en god kopp the att smutta på. Jag är tacksam för livet och för dagen och för alla älskade människor jag får gå bredvid. Kramar /Maud

  • Hits: 284

Att leva är så spännande att det inte finns mycket tid över för annat

Hej igen! 

Har det hänt dej också att du tänkt att det skulle vara skönt att bara lämna allt, åka iväg till en öde ö och bara "vara"? Ingen skulle komma med krav, ingen skulle förvänta sej nåt av dej. Absolut, säger du nog - och jag har också känt det. När jag haft en deadline att passa, när barnen var sjuka eller gnälliga, när bilen fick bogseras hem, när jag bråkat med mannen, när ingen fattade nånting... Men en stund efter mina tankar på den där öde ön, fortsatte jag plikttroget att laga köttfärssås och spaghetti, hjälpa nån med läxorna eller, torka av en snorig näsa eller hålla i den där brädan som skulle sågas. 

Kanske gjorde jag en liten paus, kanske frågade jag mig nån gång lite uppgivet vad dom andra skulle ta sig till om jag inte fanns där. Men varje gång - verkligen varje gång - insåg jag ganska snabbt att jag var glad över att jag faktiskt fanns där. Och det var ganska fantastiskt att det var till mig min älskade familj sökte sig till mig när de behövde något. Det är i sanning magiskt att jag ha fått vara så pass betydelsefull för min älskade familj. Det tillhör livets magi och gåtfullhet detta, att vi får betyda något för varandra. 

Nu har jag ett annat liv. Mina barn behöver mig inte längre. De klarar sig själva nu, och det är som det ska vara. Jag är glad att deras liv kommit till lösningar på olika sätt. Och det är fel att säga att de inte behöver mig. Det är i praktiken de inte behöver mig. De lever sina liv själva på ett alldeles utmärkt sätt. Men känslomässigt behöver de mig hela livet - vi behöver varandra hela livet. Det är en annan sak. Idag har jag mycket tid att tänka. Jag pratar med vänner i min egen ålder. En del ängslas över vad som ska hända härnäst, över hur många i vår ålder som blir sjuka och dör. Och det är visst och sant att min - och deras - framtid idag är kortare än den nånsin har varit. Det mesta ligger bakom oss. 

Jag har också ängslats ibland, och kommer troligen att göra det igen. Men jag har också aktivt tagit ett beslut att leva varje dag och se vad som händer härnäst. Likaväl som det bästa redan ligger bakom mig - så kanske det bästa även ligger framför mig? Verkligheten uppenbarar sig dag för dag, timme för timme, ett hjärtslag i taget. Jag behöver inte de där stora drömmarna jag hade som ung. Det är lockande nog att leva och älska livet. Idag är jag tacksam för att jag får vara här och vara med. Det ska bli spännande att se vad som händer idag! Hjärta till dej/Maud

  • Hits: 250

Pensionsärsprinsessan

Hej igen! Idag funderar jag på begreppet "beslutsångest" och på det där med att "skjuta upp". Jag älskar verkligen mitt kreativa liv. Jag älskar att måla, att skriva, att sy och att inreda. Alltihop samtidigt. Många morgnar vaknar jag och tänker att idag... idag... ska jag.... måla... eller kanske - kanske ska jag fortsätta på romanen? Fast det är egentligen mer avkopplande att sy - det kräver inte så mycket tankearbete. Fast nu är det ju vår och kanske skulle jag fundera över att byta gardiner och åka på nån loppis och hitta ett par gröna ljuslyktor? 

Och så blir jag fast i alla dom där tankarna, om allt jag vill göra, och som jag nu också som pensionär har tid att göra. Äntligen. Det här har jag ju längtat till, att ha så här mycket egen tid, så att jag kan förverkliga mina drömmar. Och i stället sitter jag här och småvåndas emellanåt. Jag fastnar i mina talanger och mina möjligheter - men tar inga beslut. Så då blir ju inget gjort i stället... 

Jag vet - det här är ju inga stora beslut som ska tas, så det ger mig inte alls beslutsångest. För beslutsångest - det har jag känt förr, då besluten hade större konsekvenser för mig. Idag är det bara jag som "drabbas" och det är knappt jag drabbas ens. Jag mår ju bra ändå och jag har det bra ändå också. Men samtidigt går tiden, och jag vill ju ändå jobba med dom här kreativa uttrycken! Jag vill ju! Så vad är det för inre motstånd som stoppar mig? Jag läste en gång om Benny Andersson, och hur han också kände det här motståndet då han skulle sätta igång med att skriva musik till en ny musikal. Hur han sköt upp musikskrivandet genom att städa och städa och städa, och hur - till slut då den sista ugnen i köket glänste - han äntligen satte sig vid pianot - nån eftermiddag framåt kl 4... Jodå, en känner igen sig i det där uppskjutandet. För jag vet ju också - precis som Benny - att när jag väl sätter igång med mitt projekt så blir jag uppslukad och smått besatt. Och det är inte helt behagligt det heller, för besattheten innehåller en skopa stress. Men besattheten behövs för att komma i mål. 

Så nu är beslutet taget. Jag har ju redan tillsammans med målarvänner bokat Gamla Lanthandeln i Krokom för utställning i oktober. Det känns långt dit - men samtidigt vet jag hur fort tiden går. Och jag vill inte sitta i september och tokmåla. (Sånt har jag gjort förr - inte kul!) Beslut: Nu blir det målande för hela slanten för mig fram tills jag har det antal inramade tavlor som jag tycker platsar på en utställning. För jag vet ju att om jag ska ha 10 tavlor som fungerar - så får jag måla många, många fler. Alla blir inte tillräckligt bra. 

Jag är lyckligt lottad. Jag är frisk, jag är ledig, jag får pengar varje månad, jag får leka med mina leksaker, penslar och pannåer så mycket jag vill. Jag är tacksam. Jag är verkligen tacksam. 

Jag  hör av mig igen här när jag lägger ut fungerande bilder på Deckmars galleri (på fb). Det blir inte idag - men snart hoppas

Pensionärsprinsessan Maud

  • Hits: 233

Detaljerna i livet är viktiga

Jag sitter i min ateljé i min lilla by i Västjämtland. Jag är alldeles ensam. Jag har nyss ätit en grön soppa gjord av squash och så tog jag med mig kaffepåmaten hit till mitt skrivbord. Jag har en nästan helt vit ateljé, men bakom mig står ett blåmålat 50-tals skåp med två dörrar med sex lådor emellan. Framför mig har jag sex stora fönster, fyra rakt fram och två på varje sida om mig. Det jag ser utanför är en skog av granar, och som dom vajar i blåsten idag! Himlen ovanför är grå i olika nyanser. Vimpeln på flaggstången slår i vinden, fram och tillbaka. Jag funderade först på om det är sydlig vind, eller kanske västlig, men det är svårt att avgöra så som vimpeln snurrar och far. 

Jag tänker att våra liv är samtidigt både vardagliga och mystiska. Både stora och små. Vi har alla ett liv i vardaglighet - samtidigt som vi ibland har stora planer och tankar. Vi vaknar på morgonen, och våra hjärtan pumpar på genom alla sorger och glädjeämnen, genom snörika vintrar och soliga somrar. Och regniga somrar också. Vi är viktiga och våra liv är viktiga, faktiskt rent storartade, och de är värda att minnas i alla detaljer. Alla våra detaljer är av betydelse. I annat fall, om allt vore oviktigt, kunde vi spränga en bomb utan att det skulle spela den minsta roll. Alla kreativa människor som berättar om egna och andras liv, de som beskriver detaljerna i våra/sina liv, de är storartade. 

Vi lever, vi har levat, och våra ögonblick är betydelsefulla. Att notera detaljerna i våra liv, det tror jag vi ska göra för att motverka alltför hög fart i livet, och alltför hög effektivitet och perfektionsönskan. Jag känner att det är viktigt att säga ja till hela livet, och till liv i alla dess former. Till mina fönster, till granarna, till kaffekoppen framför mig, till ett glas vin till middagen, till ketchupfläcken på bordet till och med. Nja - den kan jag väl torka bort, men den får mig att le för jag minns hur mitt barnbarn satt och åt sin köttfärssås just där. 

Jag har inte alltid varit tacksam över min egen enkla verklighet. Det har funnits tider då det varit viktigt för mig med världslig framgång. Och - visst - jag vill lyckas nu också med många saker jag tar mig för. Men jag känner en djupare balans mellan mina framgångstankar och känslan av att må bra i mitt eget enkla vardagsliv här hemma. Jag accepterar tacksamt verkligheten och sanningen om mig själv - med åtskilliga kilos övervikt, rynkorna som blir allt fler, snön som smälter bort alldeles för sakta, pappershögen som rasat i golvet, den påbörjade tavlan som jag egentligen inte vill fortsätta på där den står på staffliet och tar plats, och pelargonen som jag glömt att vattna så att den torrt lutar sig mot jorden i krukan. Men också med dagens snygga nagellack som blänker, min nya skena som gör att jag går bättre, mitt avstädade pysselbord och mina nya gardiner som jag fållat alldeles själv. 

Jag känner att jag mår bättre när jag accepterar verkligheten just här där jag är. Jag mår bättre av att lära mig älska detaljerna i mitt liv, till och med den där pappershögen som rasat. Jag ler mot den och säger att - javisst, dej ska jag plocka upp. Snart.

Visst är det svårt många gånger när situationer förändras att veta hur jag ska tänka och hur jag ska välja. Men då kan jag stanna upp och åtminstone bejaka mitt eget vardagsliv. Jag kan börja här. En gång var jag rädd för att bli en "grå Svensson". Idag är jag min egen variant av "grå Svensson" och jag trivs superbra med det. Nu har jag bara skrivit rakt ut i det blå en lång stund. Fattaru nåt av mina utläggningar?

Du är viktig. Att du finns påverkar mitt liv. Och att jag finns påverkar ditt. Vi hjälps åt. Alltid! Varm kram och så tillönskar jag dej en fin helg med många egna ögonblick och delade ögonblick med nära och kära också!

/Maud

  • Hits: 289

På en stenbänk i juni

På en stenbänk i juni

Här sitter jaghelt apropå/ på en stenbänk i juni/ och Ulla bredvid

Vi skulle ut och fotografera idag/ junimånadens blomsterprakt

Så ringde min mobil/ precis här där vi sitter nu/ Precis då vi passerade stenbänken här

Vi satte oss ner/ bara för ett ögonblick/ bara medan jag skulle svara/ och sedan stänga av var det tänkt

För vi skulle ju ut idag/ och fotografera/ junimånadens blomsterprakt

Men medan jag avslutade samtalet/ kom Ella/ en gammal vän till Ulla/ och slog sig ner

Det var en timme sen dom började prata

Så här sitter jag helt apropå/ på en stenbänk i juni.

Jag undrar om dom skulle märka om jag går?

..............

Jag fick en färgbild av en vän. Hon vet hur mycket jag tycker om att klippa ur bilder, rubriker eller ovanliga artiklar och hon har sett min samling i Röda lådan. Den som jag lägger alla klippen i och spar till dagar då jag behöver bli glad - eller bara fundera över nästa steg i mitt skrivande eller kanske finna inspiration till nya ord, fler ord, andra ord. I just den här bilden fanns så mycket humor - och kanske berodde det på dagen som var att jag riktigt kände hur min inre författare hickade till av glädje? Så här ser den ut, bilden:

En stenbänk fyller bilden från vänster till höger kant, hela vägen. I mitten sitter en stor man, bredaxlad, lite tjock om magen, men ändå en Riktig Man, ni vet. Han är klädd i ett vitt linne med svart, tufft vikingatryck, shorts och sandaler. Överarmarna är våldsamt tatuerade och han har hästsvans. Han tittar ner på mobiltelefonen som han håller med båda händerna. På marken framför står en kameraväska. På varsin sida av honom sitter två kvinnor, en ljus - den andra mörk. Jag ser inte deras ansikten eftersom de lutar sig fram mot varandra, bakom honom. Han får sitta framåtböjd. Kullen bakom stenbänken blommar färgsprakande.

Det kvillrar i bilden, skrattet lurar i mig som betraktare när jag ser mannens koncentrerade min då han tittar på mobiltelefonen, så viktig just då. Ringde telefonen? Eller satte de sig först ner för att vila, och nu har han plockat fram den eftersom han inte har nåt annat att göra än att sysselsätta sig medan han väntar? Han är så påtagligt överbliven i bilden, de två kvinnorna är så nog i sig - fast de sitter på varsin sida om honom.

Orden jag inledde med ovan är inte tänkt att vara en dikt. Den är ett "kortskrivande", jag bestämde mig för att snabbt, på fem minuter, skriva ner det centrala jag såg i bilden. Ibland då jag skriver snabbt - kommer flödet igång. Ibland blir det inte mer än så här, andra gånger växer en hel berättelse fram ur min korta början, och nån gång flyttar händelsen in i min roman.

Min Röda låda är en härlig del av all hjälp och inspiration min inre författare behöver. Önskar dej en ljuvlig dag!/Kram Maud

  • Hits: 275

Mina inre explosioner har ytan av ett leende

Å, vad jag känner igen mig själv i människor jag möter! Precis som jag kände igen mig i dej som jag mötte i veckan och som berättade för mig om hur du ofta gör annat än det du egentligen hade tänkt! Hur du trycker ner dina känslor tills de inte finns alls. Hur alla andra går före dej själv.

Å, vad jag känner igen mig! Själv har jag varit kapabel att jobba väldigt mycket i perioder genom livet. Det har aldrig varit jobbet som har slitit ut mig. I stället var jag inte kapabel till återhämtning och att se till att jag fick ledig tid mellan mina åtaganden. Det var på den lediga tiden som i stället livet hela tiden vällde in som en flodvåg - eller som jag tänker idag - jag lät hela livet välla in. Jag var en sån expert på att trycka bort mig själv och mina känslor att jag oftast inte visste vad jag kände alls. Tänk så många gånger jag egentligen ville något annat än de andra ville. Jag ville åka hem från fjällen och vårsolen två timmar innan nån annan ville. men när alla andra ville stanna kvar stod jag ut, fast jag hade så ont i kroppen och var så trött i solhettan att jag höll på att explodera.

Men mina inre explosioner har alltid haft ytan av ett leende. Inuti kunde jag känna mig aggressiv, förbannad och trött. Jag kunde ha ont och värk överallt, men ändå säga ja till något om jag efterfrågades. Och inte bara efterfrågades, jag erbjöd mig själv.

Idag är jag väldigt mycket snällare med mej själv. Jag lever långsammare. Och att leva sakta är för mig att jag gör en sak i taget, är närvarande i det jag för tillfället håller på med. Men visst kommer tankarna flygande idag också. Mina tankar vill gärna springa före... Plötsligt kommer tankarna och knackar mig på axeln och säger: Men ska jag verkligen gå ut och ta den där morgonpromenaden? Jag kan ju sitta kvar här vid datorn och börja jobba i stället så jag kommer igång och hinner lite mer... Och det är ju varmt och skönt här och jag kan fortsätta sitta i morgonrocken en stund till...

Dom tankarna har jag INTE bjudit in. Det är rena vanetankar. Gamla mönster. STOPP STOPP STOPP! Nu dricker jag upp mitt kaffe i goda klunkar medan jag sitter här och skriver. Strax ska jag göra precis det jag har bestämt. Jag ska klä på mig och ta min morgonpromenad. En och en halv kilometer nerför Karlsbacken, förbi Hasse och ner till brevlådorna och upp igen. Jag väljer inte bort min morgonpromenad. Solen skiner. Jag går ut. Här och nu. Jag känner mig glad. Inga inre explosioner. Leendet är inte ytligt, jag känner hur jag strålar i mig själv, mitt leende går rakt igenom min glada kropp och själ. KRAM och kärlek till er och mig själv också!

  • Hits: 285

Jag drömde inatt

Inatt drömde jag om mamma. Hon var åter ung och vi gick omkring i en okänd, solig stad och letade efter ett bra ställe att äta. Plötsligt ändades scenen och hon kom emot mig i en gnistrande vit brudklänning. Jag hjälpte henne att dra upp blixtlåset i ryggen, och då kände jag hur varm hon var. 

- Har du feber? frågade jag. I detsamma lade hon sitt huvud mot mitt bröst och min hals så att jag vilade min haka över hela hennes hjässa.

- Du är min mamma, och jag är ditt barn, tänkte jag. Jag har vilat hos dig oräkneliga gånger, långt innan jag kunde minnas.  Men nu vilar du hos mig och jag är din mamma. Och jag såg hur vi växlade ansvar och omtanke, och det kändes gott och bra att vara min mammas mamma och att vara den som kunde ge henne tröst och ro. Sen vaknade jag, men drömmen stannade kvar.   Min mamma var bara 51 år då hon hastigt dog. Ena dagen var hon full av liv och framtidsplaner, pratade om våffelbruket hon ville starta på gården, vävstolen som skulle ställas i ordning och tröjorna hon skulle sticka, en åt oss var med vackert mönster. Nästa dag, på sitt jobb, på ålderdomshemmet, tappade hon stickningen i golvet på kafferasten och jag har fått berättat för mig att hon slog handen för pannan och sa:

- Nu hände det något i mitt huvud! Själv fick jag ett hastigt telefonsamtal från hennes arbetskamrat:

- Kan du möta ambulansen vid akuten på sjukhuset? Mamma är sjuk. Inte tänkte jag att det var så allvarligt. Solen sken och jag satt i lugn och ro i köket och sydde på ett par vinröda sammetsbyxor till mig själv då det ringde. Cliff Richard sjöng på radion. Dagen efter var hon hjärndöd och doktorn ville att jag skulle avgöra om de fick operera ut hennes organ. Inte kunde jag säga att de fick det, hon levde ju. Sen frågade doktorn om vi ville dra ut sladden till respiratorn ur väggen. Hur skulle jag ha kunnat avgöra det då? Det gick för fort. Mina sorgsna småsyskon, så många, så unga, så mycket gråt. Läkare och sköterskor, så tagna av den stora, ledsna familjen som blev utan sitt nav, utan roder. Så väl jag minns dina sista ord, älskade mamma, ord som du mimade till mig. Du hade en slang i halsen, det var svårt för dej.

- Men ändå, försökte du viska… men ändå…

- Ja, svarade jag, jag tar hand om dem, mamma. Och det gjorde jag. Men dig miste jag. Om du levt hade du varit 88 år i nu september. Jag hade önskat så mycket att jag fått dela åren med dig, att jag fått se dig åldras, fått dela glädje och sorg. Jag hade önskat att jag fått ha ditt huvud mot mitt bröst, under min haka, och kanske fått vara den som gav dig lite ro och tröst. Jag hade önskat att du fått njuta av livet till slut, du som valde män som gav dig bekymmer. Men du hade dina barn, oss barn.

- Mina barn är min rikedom, sa du alltid. Och du drömde om framtiden då alla vi barn skulle vara vuxna och ha familjer och du skulle ha barnbarn.

- Då räcker matbordet inte till, då får vi skaffa ett längre, sa du och skrattade då du tänkte på den stora klan vi skulle bli.

Flera av mina vänner har gamla föräldrar idag, och de ofta kan vara besvärliga, sjuka och krävande. Men det har inte jag. Du är inte besvärlig mamma, inte sjuk och inte krävande. Men du är död. Och du har varit död alldeles för länge. Jag slutar aldrig att längta efter dig, mamma. Så - tack för att du kom inatt och lade ditt huvud mot mitt bröst. Tack för att jag för några sekunder fick ge dig omtanke och kärlek – om så bara i en dröm.

  • Hits: 230

Snö, snö och åter snö

Så här mycket snö har jag nog aldrig upplevt i hela mitt liv. Jag tror faktiskt att det är så, på riktigt. De vita kristallerna glittrar över åkrarna, i solen, mitt kära härbre har en hög, vit snöhatt, och av barnbarnens lekstuga syns bara taket. Nu får fröken Vår jobba ordentligt för att få ordning på det här. Jag försökte måla snö härom dagen, men misslyckades ordentligt. Det är inte lätt det där. Full av beundran inför alla snömålare, fick jag lägga bort penseln - eller det gjorde jag väl inte egentligen. Jag målade ett fält med solrosor i stället. Gult är fult, sa vi barn när vi var små. Men gult är ju jättehärligt! Eller hur?! 

Härom dagen bestämde jag tillsammans med ett par målarvänner att vi ska ha en utställning i höst. Så i oktober detta år, kommer vi att ställa ut våra målningar hos Carina på Gamla Lanthandeln i Krokom. Men det är långt dit så det återkommer jag om. 

Idag skiner solen - ja, det är ju därför det glittrar så diamantaktigt över åkrarna förståss. Just vårvintern här i Jämtland är den bästa årstiden, tycker jag. Då luktar det tö, våren är nära, solen är het och ändå finns möjligheterna till skidåkning, skoteråkning, isfiske eller bara lek i snön. Om du inte har besökt Östersund skulle jag rekommendera Vinterstaden, nere vid Badhusparken, med isbana, solstolar, grillar, snöskulpturer och konstutställningar utomhus med jämna och ojämna mellanrum. Men jag har hållit mig hemma i byn jag, suttit på altanen och luktat på våren, låtit ögonen ta in det stora ljuset, och fått lite lätt färg på kinderna. Så skönt. 

Nu - är jag glad att min hemsida är klar, jag har jobbat en hel del med den, tack Micke för all hjälp. Utan dej hade det inte blitt nåt. Kära vänner - vi hörs snart igen. Kram - och så gör vi oss en fin fortsatt dag med kärlek så mycket vi förmår. /Maud

  • Hits: 190

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.