Vad betyder det jag säger till mej själv?

Hej och godmorgon alla härliga! Jag tänkte på ord idag, mantran jag genom åren proppat mej full med, sanningar om mej själv som skadat mer än hjälpt mig att utvecklas. 

Mia Törnblom hade för några år sen en föreläsning i min stad. Jag lyssnade på allt jag redan hade förstått, och jag gjorde det med glädje för jag tycker att det är bra och viktigt med påfyllning, att bli påmind med nya ord och vinklar. Dessutom var Mia en rolig estradör. Men plötsligt lyssnade jag lite extra noga på det hon sa. Hon pratade om negativa mantran, om hur vi ibland matar oss själva med negativa ord. Hon bad oss under en stund tänka på om man själv hade något negativt mantra som återkom. Och jag tänkte omedelbart orden: "Gud va jobbigt, å hur ska jag orka?". Gud va jobbigt å hur ska jag orka? Gudvajobbigtåhurskajagorka?

Sen dess har jag tränat. När det blir jobbigt ibland - livet är ju livet - så kommer ibland nu också tanken om hur jobbigt det är och hur ska jag orka. Men då tar jag min mentala storkvast och sopar ordentligt rent. Jag tänker t ex på "slavgörat", städet och disken och tvätten, allt det där som aldrig blir klart. Men när jag tänker "omvårdnad" i stället, när jag väljer att vårda mitt hem, då händer något i min hjärna. Eller kropp eller själ eller alltihopa. Att omdefiniera mitt hushållsarbete till att vårda hemmet, betyder också att jag bryr mig om mig själv och dom jag älskar. Det är egentligen det jag gör, och som min man också gör, då han byter kattsand, sorterar tvätten och dammsuger eller gör fint i trädgården. 

Eller när den där personen ringer som tar mycket energi ifrån mig, men som finns i mitt liv pga hänsyn till familj och släkt kanske, då blev jag förr helt dränerad och var nästan tvungen att gå och lägga mig efteråt. Numera har jag tränat. När personen ringer, tänker jag ungefär så här: Nu ringer XX, och nu sätter jag mig ner och lyssnar. Kanske är det inte det här jag behöver, men kanske behöver hon/han mig den här stunden. Och så säger jag att: Nu har jag en kvart, sen ska jag göra annat, men nu lyssnar jag. Jag har lärt mig att sätta gränser, så att jag inte blir sittande i ett telefonsamtal jag inte orkar med en hel timme kanske. 

Eller när de där gästerna som bjudit in sej själva, och som egentligen kommer helt fel i tiden, åndå kommer, så tänker jag: Okej, dom kommer, dom får ta det som det är. Dom får delta i mitt liv så som det är just nu. Jag gör så bra jag kan inför besöket, men skillnaden idag är att jag inte underordnar mig deras besök, utan de får komma och delta i det som är just nu. Endera får de nu hjälpa till att kratta och så frön, eller så får de hitta på något annat själva. Och då känner jag att jag orkar alldeles förträffligt. Då behöver jag inte brista ut i det där gamla mantrat om att inte orka. 

Tankar är viktiga! Hur jag tänker är viktigt för mig! Och hur jag tänker om mig själv och mitt, är viktigt för mig!

Kram och tillönskan om en fin helg! Var rädda om er själva och varandra! Maud

  • Hits: 18

När man blir bjuden på middag

Vilken skön lördag jag hade. Jag måste få berätta att jag tecknade en kvinnogestalt på en blå bakgrund, och jag funderar fortfarande på fortsättningen... Ska hela bilden  gå i blått? Vet inte, funderar hit och dit på färgval. Den här bilden ska vara en del i mitt tema om "Ingen annan..." Det händer ibland då jag målar att jag får en pirrande känsla i kroppen. Långt ifrån alltid, men den här gången pirrar det. Det betyder att den här bilden KAN bli bra. Pirret är något slags hopp och kanske lite tro också att - nu händer det! Nu får jag till det! Återkommer med bild på Deckmars Galleri då den blir klar. På fb alltså. 

Sen blev jag och maken bjudna på middag hos Fred, sonen. En superglad kille mötte oss i dörren, och som han brukar sprang han genast in och speglade sej i sovrummet. Vad betyder dom där speglingarna för honom? Alltid när han blir glad springer han och tittar sig i spegeln. Blir han dubbelt så glad när han ser sig själv så glad? Bekräftar han sin glädje genom att verkligen SE sin egen glädje? Hur som helst så kände vi oss välkomna och det bidrog Lena till, som jobbade hos Fred i lördags. Det var städat och fint hos Fred, penseerna blommade ute på hans altan, och det doftade gott från grytor och kastruller. Vi fick en härlig middagsstund ensam med sonen, och senare påhälsning av hans entourage. Hemma hos Fred finns både ensamma stunder tillsammans, och möjlighet till gemenskap och sällskap. 

Jag älskar verkligen vardagslivets fröjder. Inte var det så enkelt att gå i pension. Det var en blandning av lättnad, sorg och saknad. Ett arbetsliv var över. Jag kände nåt slags sorg över att nu, då jag är som mest erfaren, har skaffat mig så mycket kunskap - så ska jag inte längre dela med mig. Det tog lite tid att hitta balansen och det tycker jag nog att jag har gjort nu. Och i denna balans ligger en större uppskattning av just - vardagslivets fröjder. Jag inser värdet av att jag målar, att jag städar och planterar. Och allt annat. För visst är det heliga uppgifter att sköta om hemmet, sköta om våra viktiga relationer och att sköta om oss själva så att vi får uttrycka oss på våra alldeles unika sätt. 

Nu - mina vänner - ska jag börja den här underbara dagen som jag har fått vakna till, med att gå ut och meditera hos vårfåglarna, med katterna intill och kanske med en god kopp the att smutta på. Jag är tacksam för livet och för dagen och för alla älskade människor jag får gå bredvid. Kramar /Maud

  • Hits: 37

Att leva är så spännande att det inte finns mycket tid över för annat

Hej igen! 

Har det hänt dej också att du tänkt att det skulle vara skönt att bara lämna allt, åka iväg till en öde ö och bara "vara"? Ingen skulle komma med krav, ingen skulle förvänta sej nåt av dej. Absolut, säger du nog - och jag har också känt det. När jag haft en deadline att passa, när barnen var sjuka eller gnälliga, när bilen fick bogseras hem, när jag bråkat med mannen, när ingen fattade nånting... Men en stund efter mina tankar på den där öde ön, fortsatte jag plikttroget att laga köttfärssås och spaghetti, hjälpa nån med läxorna eller, torka av en snorig näsa eller hålla i den där brädan som skulle sågas. 

Kanske gjorde jag en liten paus, kanske frågade jag mig nån gång lite uppgivet vad dom andra skulle ta sig till om jag inte fanns där. Men varje gång - verkligen varje gång - insåg jag ganska snabbt att jag var glad över att jag faktiskt fanns där. Och det var ganska fantastiskt att det var till mig min älskade familj sökte sig till mig när de behövde något. Det är i sanning magiskt att jag ha fått vara så pass betydelsefull för min älskade familj. Det tillhör livets magi och gåtfullhet detta, att vi får betyda något för varandra. 

Nu har jag ett annat liv. Mina barn behöver mig inte längre. De klarar sig själva nu, och det är som det ska vara. Jag är glad att deras liv kommit till lösningar på olika sätt. Och det är fel att säga att de inte behöver mig. Det är i praktiken de inte behöver mig. De lever sina liv själva på ett alldeles utmärkt sätt. Men känslomässigt behöver de mig hela livet - vi behöver varandra hela livet. Det är en annan sak. Idag har jag mycket tid att tänka. Jag pratar med vänner i min egen ålder. En del ängslas över vad som ska hända härnäst, över hur många i vår ålder som blir sjuka och dör. Och det är visst och sant att min - och deras - framtid idag är kortare än den nånsin har varit. Det mesta ligger bakom oss. 

Jag har också ängslats ibland, och kommer troligen att göra det igen. Men jag har också aktivt tagit ett beslut att leva varje dag och se vad som händer härnäst. Likaväl som det bästa redan ligger bakom mig - så kanske det bästa även ligger framför mig? Verkligheten uppenbarar sig dag för dag, timme för timme, ett hjärtslag i taget. Jag behöver inte de där stora drömmarna jag hade som ung. Det är lockande nog att leva och älska livet. Idag är jag tacksam för att jag får vara här och vara med. Det ska bli spännande att se vad som händer idag! Hjärta till dej/Maud

  • Hits: 34

Pensionsärsprinsessan

Hej igen! Idag funderar jag på begreppet "beslutsångest" och på det där med att "skjuta upp". Jag älskar verkligen mitt kreativa liv. Jag älskar att måla, att skriva, att sy och att inreda. Alltihop samtidigt. Många morgnar vaknar jag och tänker att idag... idag... ska jag.... måla... eller kanske - kanske ska jag fortsätta på romanen? Fast det är egentligen mer avkopplande att sy - det kräver inte så mycket tankearbete. Fast nu är det ju vår och kanske skulle jag fundera över att byta gardiner och åka på nån loppis och hitta ett par gröna ljuslyktor? 

Och så blir jag fast i alla dom där tankarna, om allt jag vill göra, och som jag nu också som pensionär har tid att göra. Äntligen. Det här har jag ju längtat till, att ha så här mycket egen tid, så att jag kan förverkliga mina drömmar. Och i stället sitter jag här och småvåndas emellanåt. Jag fastnar i mina talanger och mina möjligheter - men tar inga beslut. Så då blir ju inget gjort i stället... 

Jag vet - det här är ju inga stora beslut som ska tas, så det ger mig inte alls beslutsångest. För beslutsångest - det har jag känt förr, då besluten hade större konsekvenser för mig. Idag är det bara jag som "drabbas" och det är knappt jag drabbas ens. Jag mår ju bra ändå och jag har det bra ändå också. Men samtidigt går tiden, och jag vill ju ändå jobba med dom här kreativa uttrycken! Jag vill ju! Så vad är det för inre motstånd som stoppar mig? Jag läste en gång om Benny Andersson, och hur han också kände det här motståndet då han skulle sätta igång med att skriva musik till en ny musikal. Hur han sköt upp musikskrivandet genom att städa och städa och städa, och hur - till slut då den sista ugnen i köket glänste - han äntligen satte sig vid pianot - nån eftermiddag framåt kl 4... Jodå, en känner igen sig i det där uppskjutandet. För jag vet ju också - precis som Benny - att när jag väl sätter igång med mitt projekt så blir jag uppslukad och smått besatt. Och det är inte helt behagligt det heller, för besattheten innehåller en skopa stress. Men besattheten behövs för att komma i mål. 

Så nu är beslutet taget. Jag har ju redan tillsammans med målarvänner bokat Gamla Lanthandeln i Krokom för utställning i oktober. Det känns långt dit - men samtidigt vet jag hur fort tiden går. Och jag vill inte sitta i september och tokmåla. (Sånt har jag gjort förr - inte kul!) Beslut: Nu blir det målande för hela slanten för mig fram tills jag har det antal inramade tavlor som jag tycker platsar på en utställning. För jag vet ju att om jag ska ha 10 tavlor som fungerar - så får jag måla många, många fler. Alla blir inte tillräckligt bra. 

Jag är lyckligt lottad. Jag är frisk, jag är ledig, jag får pengar varje månad, jag får leka med mina leksaker, penslar och pannåer så mycket jag vill. Jag är tacksam. Jag är verkligen tacksam. 

Jag  hör av mig igen här när jag lägger ut fungerande bilder på Deckmars galleri (på fb). Det blir inte idag - men snart hoppas

Pensionärsprinsessan Maud

  • Hits: 37

Detaljerna i livet är viktiga

Jag sitter i min ateljé i min lilla by i Västjämtland. Jag är alldeles ensam. Jag har nyss ätit en grön soppa gjord av squash och så tog jag med mig kaffepåmaten hit till mitt skrivbord. Jag har en nästan helt vit ateljé, men bakom mig står ett blåmålat 50-tals skåp med två dörrar med sex lådor emellan. Framför mig har jag sex stora fönster, fyra rakt fram och två på varje sida om mig. Det jag ser utanför är en skog av granar, och som dom vajar i blåsten idag! Himlen ovanför är grå i olika nyanser. Vimpeln på flaggstången slår i vinden, fram och tillbaka. Jag funderade först på om det är sydlig vind, eller kanske västlig, men det är svårt att avgöra så som vimpeln snurrar och far. 

Jag tänker att våra liv är samtidigt både vardagliga och mystiska. Både stora och små. Vi har alla ett liv i vardaglighet - samtidigt som vi ibland har stora planer och tankar. Vi vaknar på morgonen, och våra hjärtan pumpar på genom alla sorger och glädjeämnen, genom snörika vintrar och soliga somrar. Och regniga somrar också. Vi är viktiga och våra liv är viktiga, faktiskt rent storartade, och de är värda att minnas i alla detaljer. Alla våra detaljer är av betydelse. I annat fall, om allt vore oviktigt, kunde vi spränga en bomb utan att det skulle spela den minsta roll. Alla kreativa människor som berättar om egna och andras liv, de som beskriver detaljerna i våra/sina liv, de är storartade. 

Vi lever, vi har levat, och våra ögonblick är betydelsefulla. Att notera detaljerna i våra liv, det tror jag vi ska göra för att motverka alltför hög fart i livet, och alltför hög effektivitet och perfektionsönskan. Jag känner att det är viktigt att säga ja till hela livet, och till liv i alla dess former. Till mina fönster, till granarna, till kaffekoppen framför mig, till ett glas vin till middagen, till ketchupfläcken på bordet till och med. Nja - den kan jag väl torka bort, men den får mig att le för jag minns hur mitt barnbarn satt och åt sin köttfärssås just där. 

Jag har inte alltid varit tacksam över min egen enkla verklighet. Det har funnits tider då det varit viktigt för mig med världslig framgång. Och - visst - jag vill lyckas nu också med många saker jag tar mig för. Men jag känner en djupare balans mellan mina framgångstankar och känslan av att må bra i mitt eget enkla vardagsliv här hemma. Jag accepterar tacksamt verkligheten och sanningen om mig själv - med åtskilliga kilos övervikt, rynkorna som blir allt fler, snön som smälter bort alldeles för sakta, pappershögen som rasat i golvet, den påbörjade tavlan som jag egentligen inte vill fortsätta på där den står på staffliet och tar plats, och pelargonen som jag glömt att vattna så att den torrt lutar sig mot jorden i krukan. Men också med dagens snygga nagellack som blänker, min nya skena som gör att jag går bättre, mitt avstädade pysselbord och mina nya gardiner som jag fållat alldeles själv. 

Jag känner att jag mår bättre när jag accepterar verkligheten just här där jag är. Jag mår bättre av att lära mig älska detaljerna i mitt liv, till och med den där pappershögen som rasat. Jag ler mot den och säger att - javisst, dej ska jag plocka upp. Snart.

Visst är det svårt många gånger när situationer förändras att veta hur jag ska tänka och hur jag ska välja. Men då kan jag stanna upp och åtminstone bejaka mitt eget vardagsliv. Jag kan börja här. En gång var jag rädd för att bli en "grå Svensson". Idag är jag min egen variant av "grå Svensson" och jag trivs superbra med det. Nu har jag bara skrivit rakt ut i det blå en lång stund. Fattaru nåt av mina utläggningar?

Du är viktig. Att du finns påverkar mitt liv. Och att jag finns påverkar ditt. Vi hjälps åt. Alltid! Varm kram och så tillönskar jag dej en fin helg med många egna ögonblick och delade ögonblick med nära och kära också!

/Maud

  • Hits: 53

På en stenbänk i juni

På en stenbänk i juni

Här sitter jaghelt apropå/ på en stenbänk i juni/ och Ulla bredvid

Vi skulle ut och fotografera idag/ junimånadens blomsterprakt

Så ringde min mobil/ precis här där vi sitter nu/ Precis då vi passerade stenbänken här

Vi satte oss ner/ bara för ett ögonblick/ bara medan jag skulle svara/ och sedan stänga av var det tänkt

För vi skulle ju ut idag/ och fotografera/ junimånadens blomsterprakt

Men medan jag avslutade samtalet/ kom Ella/ en gammal vän till Ulla/ och slog sig ner

Det var en timme sen dom började prata

Så här sitter jag helt apropå/ på en stenbänk i juni.

Jag undrar om dom skulle märka om jag går?

..............

Jag fick en färgbild av en vän. Hon vet hur mycket jag tycker om att klippa ur bilder, rubriker eller ovanliga artiklar och hon har sett min samling i Röda lådan. Den som jag lägger alla klippen i och spar till dagar då jag behöver bli glad - eller bara fundera över nästa steg i mitt skrivande eller kanske finna inspiration till nya ord, fler ord, andra ord. I just den här bilden fanns så mycket humor - och kanske berodde det på dagen som var att jag riktigt kände hur min inre författare hickade till av glädje? Så här ser den ut, bilden:

En stenbänk fyller bilden från vänster till höger kant, hela vägen. I mitten sitter en stor man, bredaxlad, lite tjock om magen, men ändå en Riktig Man, ni vet. Han är klädd i ett vitt linne med svart, tufft vikingatryck, shorts och sandaler. Överarmarna är våldsamt tatuerade och han har hästsvans. Han tittar ner på mobiltelefonen som han håller med båda händerna. På marken framför står en kameraväska. På varsin sida av honom sitter två kvinnor, en ljus - den andra mörk. Jag ser inte deras ansikten eftersom de lutar sig fram mot varandra, bakom honom. Han får sitta framåtböjd. Kullen bakom stenbänken blommar färgsprakande.

Det kvillrar i bilden, skrattet lurar i mig som betraktare när jag ser mannens koncentrerade min då han tittar på mobiltelefonen, så viktig just då. Ringde telefonen? Eller satte de sig först ner för att vila, och nu har han plockat fram den eftersom han inte har nåt annat att göra än att sysselsätta sig medan han väntar? Han är så påtagligt överbliven i bilden, de två kvinnorna är så nog i sig - fast de sitter på varsin sida om honom.

Orden jag inledde med ovan är inte tänkt att vara en dikt. Den är ett "kortskrivande", jag bestämde mig för att snabbt, på fem minuter, skriva ner det centrala jag såg i bilden. Ibland då jag skriver snabbt - kommer flödet igång. Ibland blir det inte mer än så här, andra gånger växer en hel berättelse fram ur min korta början, och nån gång flyttar händelsen in i min roman.

Min Röda låda är en härlig del av all hjälp och inspiration min inre författare behöver. Önskar dej en ljuvlig dag!/Kram Maud

  • Hits: 43

Mina inre explosioner har ytan av ett leende

Å, vad jag känner igen mig själv i människor jag möter! Precis som jag kände igen mig i dej som jag mötte i veckan och som berättade för mig om hur du ofta gör annat än det du egentligen hade tänkt! Hur du trycker ner dina känslor tills de inte finns alls. Hur alla andra går före dej själv.

Å, vad jag känner igen mig! Själv har jag varit kapabel att jobba väldigt mycket i perioder genom livet. Det har aldrig varit jobbet som har slitit ut mig. I stället var jag inte kapabel till återhämtning och att se till att jag fick ledig tid mellan mina åtaganden. Det var på den lediga tiden som i stället livet hela tiden vällde in som en flodvåg - eller som jag tänker idag - jag lät hela livet välla in. Jag var en sån expert på att trycka bort mig själv och mina känslor att jag oftast inte visste vad jag kände alls. Tänk så många gånger jag egentligen ville något annat än de andra ville. Jag ville åka hem från fjällen och vårsolen två timmar innan nån annan ville. men när alla andra ville stanna kvar stod jag ut, fast jag hade så ont i kroppen och var så trött i solhettan att jag höll på att explodera.

Men mina inre explosioner har alltid haft ytan av ett leende. Inuti kunde jag känna mig aggressiv, förbannad och trött. Jag kunde ha ont och värk överallt, men ändå säga ja till något om jag efterfrågades. Och inte bara efterfrågades, jag erbjöd mig själv.

Idag är jag väldigt mycket snällare med mej själv. Jag lever långsammare. Och att leva sakta är för mig att jag gör en sak i taget, är närvarande i det jag för tillfället håller på med. Men visst kommer tankarna flygande idag också. Mina tankar vill gärna springa före... Plötsligt kommer tankarna och knackar mig på axeln och säger: Men ska jag verkligen gå ut och ta den där morgonpromenaden? Jag kan ju sitta kvar här vid datorn och börja jobba i stället så jag kommer igång och hinner lite mer... Och det är ju varmt och skönt här och jag kan fortsätta sitta i morgonrocken en stund till...

Dom tankarna har jag INTE bjudit in. Det är rena vanetankar. Gamla mönster. STOPP STOPP STOPP! Nu dricker jag upp mitt kaffe i goda klunkar medan jag sitter här och skriver. Strax ska jag göra precis det jag har bestämt. Jag ska klä på mig och ta min morgonpromenad. En och en halv kilometer nerför Karlsbacken, förbi Hasse och ner till brevlådorna och upp igen. Jag väljer inte bort min morgonpromenad. Solen skiner. Jag går ut. Här och nu. Jag känner mig glad. Inga inre explosioner. Leendet är inte ytligt, jag känner hur jag strålar i mig själv, mitt leende går rakt igenom min glada kropp och själ. KRAM och kärlek till er och mig själv också!

  • Hits: 53

Jag drömde inatt

Inatt drömde jag om mamma. Hon var åter ung och vi gick omkring i en okänd, solig stad och letade efter ett bra ställe att äta. Plötsligt ändades scenen och hon kom emot mig i en gnistrande vit brudklänning. Jag hjälpte henne att dra upp blixtlåset i ryggen, och då kände jag hur varm hon var. 

- Har du feber? frågade jag. I detsamma lade hon sitt huvud mot mitt bröst och min hals så att jag vilade min haka över hela hennes hjässa.

- Du är min mamma, och jag är ditt barn, tänkte jag. Jag har vilat hos dig oräkneliga gånger, långt innan jag kunde minnas.  Men nu vilar du hos mig och jag är din mamma. Och jag såg hur vi växlade ansvar och omtanke, och det kändes gott och bra att vara min mammas mamma och att vara den som kunde ge henne tröst och ro. Sen vaknade jag, men drömmen stannade kvar.   Min mamma var bara 51 år då hon hastigt dog. Ena dagen var hon full av liv och framtidsplaner, pratade om våffelbruket hon ville starta på gården, vävstolen som skulle ställas i ordning och tröjorna hon skulle sticka, en åt oss var med vackert mönster. Nästa dag, på sitt jobb, på ålderdomshemmet, tappade hon stickningen i golvet på kafferasten och jag har fått berättat för mig att hon slog handen för pannan och sa:

- Nu hände det något i mitt huvud! Själv fick jag ett hastigt telefonsamtal från hennes arbetskamrat:

- Kan du möta ambulansen vid akuten på sjukhuset? Mamma är sjuk. Inte tänkte jag att det var så allvarligt. Solen sken och jag satt i lugn och ro i köket och sydde på ett par vinröda sammetsbyxor till mig själv då det ringde. Cliff Richard sjöng på radion. Dagen efter var hon hjärndöd och doktorn ville att jag skulle avgöra om de fick operera ut hennes organ. Inte kunde jag säga att de fick det, hon levde ju. Sen frågade doktorn om vi ville dra ut sladden till respiratorn ur väggen. Hur skulle jag ha kunnat avgöra det då? Det gick för fort. Mina sorgsna småsyskon, så många, så unga, så mycket gråt. Läkare och sköterskor, så tagna av den stora, ledsna familjen som blev utan sitt nav, utan roder. Så väl jag minns dina sista ord, älskade mamma, ord som du mimade till mig. Du hade en slang i halsen, det var svårt för dej.

- Men ändå, försökte du viska… men ändå…

- Ja, svarade jag, jag tar hand om dem, mamma. Och det gjorde jag. Men dig miste jag. Om du levt hade du varit 88 år i nu september. Jag hade önskat så mycket att jag fått dela åren med dig, att jag fått se dig åldras, fått dela glädje och sorg. Jag hade önskat att jag fått ha ditt huvud mot mitt bröst, under min haka, och kanske fått vara den som gav dig lite ro och tröst. Jag hade önskat att du fått njuta av livet till slut, du som valde män som gav dig bekymmer. Men du hade dina barn, oss barn.

- Mina barn är min rikedom, sa du alltid. Och du drömde om framtiden då alla vi barn skulle vara vuxna och ha familjer och du skulle ha barnbarn.

- Då räcker matbordet inte till, då får vi skaffa ett längre, sa du och skrattade då du tänkte på den stora klan vi skulle bli.

Flera av mina vänner har gamla föräldrar idag, och de ofta kan vara besvärliga, sjuka och krävande. Men det har inte jag. Du är inte besvärlig mamma, inte sjuk och inte krävande. Men du är död. Och du har varit död alldeles för länge. Jag slutar aldrig att längta efter dig, mamma. Så - tack för att du kom inatt och lade ditt huvud mot mitt bröst. Tack för att jag för några sekunder fick ge dig omtanke och kärlek – om så bara i en dröm.

  • Hits: 54

Snö, snö och åter snö

Så här mycket snö har jag nog aldrig upplevt i hela mitt liv. Jag tror faktiskt att det är så, på riktigt. De vita kristallerna glittrar över åkrarna, i solen, mitt kära härbre har en hög, vit snöhatt, och av barnbarnens lekstuga syns bara taket. Nu får fröken Vår jobba ordentligt för att få ordning på det här. Jag försökte måla snö härom dagen, men misslyckades ordentligt. Det är inte lätt det där. Full av beundran inför alla snömålare, fick jag lägga bort penseln - eller det gjorde jag väl inte egentligen. Jag målade ett fält med solrosor i stället. Gult är fult, sa vi barn när vi var små. Men gult är ju jättehärligt! Eller hur?! 

Härom dagen bestämde jag tillsammans med ett par målarvänner att vi ska ha en utställning i höst. Så i oktober detta år, kommer vi att ställa ut våra målningar hos Carina på Gamla Lanthandeln i Krokom. Men det är långt dit så det återkommer jag om. 

Idag skiner solen - ja, det är ju därför det glittrar så diamantaktigt över åkrarna förståss. Just vårvintern här i Jämtland är den bästa årstiden, tycker jag. Då luktar det tö, våren är nära, solen är het och ändå finns möjligheterna till skidåkning, skoteråkning, isfiske eller bara lek i snön. Om du inte har besökt Östersund skulle jag rekommendera Vinterstaden, nere vid Badhusparken, med isbana, solstolar, grillar, snöskulpturer och konstutställningar utomhus med jämna och ojämna mellanrum. Men jag har hållit mig hemma i byn jag, suttit på altanen och luktat på våren, låtit ögonen ta in det stora ljuset, och fått lite lätt färg på kinderna. Så skönt. 

Nu - är jag glad att min hemsida är klar, jag har jobbat en hel del med den, tack Micke för all hjälp. Utan dej hade det inte blitt nåt. Kära vänner - vi hörs snart igen. Kram - och så gör vi oss en fin fortsatt dag med kärlek så mycket vi förmår. /Maud

  • Hits: 47

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.